Den pågående debatten om vänstern och kulturen, som kulminerade i DN med Bengt Ohlssons inlägg 4 januari, har varit rätt spretig rakt igenom. Ohlsson skriver om vänsterns och kulturen. Victor Barth-Kron svarar med ”kultureliten”. Båda dessa i sig spretiga begrepp föranledde Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund för ett par år sedan att låna Ny Demokratis gamla uttryck ”verklighetens folk” – alltså de som ”kultureliten” antydningsvis föraktade.
Men när någon fnyser ”kulturelit om personer som läser böcker som inte går att köpa på Konsum”, bör man tänka på vad poeten och akademiledamoten Kristina Lugn (hennes citat ovan) lugnt och lakoniskt frågade sig i ett sommarprogram häromåret: ”Vem är det egentligen som ser ned på vem?”
Vad är då kulturelit för något? En skådis på någon stadsteater, eller en högt skolad och lagom rosad operasångare vid ett större operahus, är ju sällan höginkomsttagare. För att inte tala om alla halvsvultna, riktigt begåvade poeter och bildkonstnärer i förskingringen, ständigt kämpande för sin försörjning. Kulturredaktörer lär också vara de sämst betalda mellancheferna i mediesfären. Och kultur är inte det första regeringen lägger pengar på i budgeten.
Ändå har kultur en olycklig statusstämpel. Mycket av den riktigt bra och intressanta kulturen kallas ”finkultur”. Kulturelit signalerar makt, övertag och tolkningsföreträde. Att en sådan klyfta pekas ut som uppenbar är inte bra för ett samhälle. ”Hur skapade vi en samtid i vilken det är respektfullt att lämna människor därhän och inte ’störa’ med kultur- och bildningsambitioner?”, skrev Malin Ullgren i DN. Det ligger något i det.
Men i en värld med otaliga informationskanaler är det nästan ogörligt att ”störa” med sådana ambitioner. Paradoxen är att ju fler mediekanaler det finns, desto svårare blir det att nå ut. Annat var det på Axel ”Koftan” Johanssons tid, UNT:s chefredaktör 1903–1948. Johansson var just en ytterst kulturradikal person (liberal) som brann för att höja bildningsnivån i de breda folklagren. Bland annat ordnade han en stor konstutställning med namnkunniga konstnärer på Östgöta nation och uppmanade i en artikel sina läsare att se den. 10 000 människor gick dit – av en befolkning på drygt 20 000. Tala om kulturbildningsambitioner – och läsarkontakt!
Är kultur då oskiljaktigt förenad med politiken, genererande ständiga obligatoriska ställningstaganden, sökande sin fåra och fålla? Det vore förödande. Likriktning leder till att en del människor förlorar förmågan att hålla mer än en tanke i huvudet samtidig – de fjärmar sig från ett intellektuellt förhållningssätt och blir bara irriterande och ointressanta.
Det har förvisso funnits starkt likriktande, politiserade tendenser i Sverige. I SVT:s utmärkta program om Tomas Tranströmer kom det fram hur mobbad och utfryst den numera världsberömda och bästsäljande Nobelpristagaren kände sig i slutet av 60-talet, då han av det som med fog kunde kallas för kulturvänster ansågs ultrareaktionär, eftersom han skrev om ”grässtrån” och inte om sociala orättvisor.
Min tidiga ungdom sammanföll ganska exakt med 1970-talet, då t ex barnböcker och barnprogram (särskilt i TV 2) politiserades åt ett vänstersocialistiskt håll. I Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper fick barnen lära sig sjunga ”vi styr med fulla segel med last av lärdom av Marx och Hegel”, sedan förortsflickan Yllet befriat sina vänner från ”de elaka kungarna från Västerlandet” och hälsat på ”de goda människorna i landet Vietnam”.
Jag minns när jag som student fattade hur mycket jag gjort bort mig när jag köpt en LP-skiva med ”kommersiella” Electric Light Orchestra. Jag som ändå hade förstått att inte knysta om att jag tyckte att ytliga och kapitalistiska Abba ibland kunde vara kul att digga till.
Men är det relevant att säga kulturen ”måste vara vänster” alltjämt 2012? Jag tycker att bilden är betydligt mer komplex än så. Strömningarna annorlunda. Nu handlar det ofta om att försvara kulturen från ekonomer som inte förstår andra värden än (höga svarta) siffror. Här är vi många som är beredda att göra gemensam sak. Jag känner människor som skulle kunna kallas ”kulturvänster” som åtminstone i valda delar slukar den kulturkonservativa kulturtidskriften Axess. Kulturintresserade människor i alla politiska läger enas i dag i insikten om kulturens egenvärde och villkor, vikten av att värna det smala och experimentella samt farhågorna kring höga vinstkrav inom kulturinstitutioner och -branscher.
Konsten är för övrigt fri och måste så vara. Därmed får den vara politisk eller opolitisk, partisk eller opartisk. Och det är också upp till den enskilda kritikern att tolka in eventuella syften i ett verk samt bedöma om det lyckats bra eller dåligt. För konsten är ramarna lika vida som yttrandefriheten själv. När Bengt Ohlsson 2012 skriver tre helsidor med rätt summarisk kritik mot vänsterns kulturmonopol, och sedan får ett högst ödmjukt och nyanserat svar av Sven Wollter – ja, då verkar en del öppna dörrar insparkade. Sammantaget har den spretiga debatten varit ganska klargörande.