Kulturen är mitt sätt att leva
I FRILÄGE. "Det är så min kultursyn ser ut. Den hör ihop med allt som brukar kallas kunskap, bildning och folkbildning. Men också med upplevelser som får människan att växa", skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Bo-Ingvar Kollberg
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag fick hand om kulturredaktionen, hade jag redan skrivit i tidningen sedan 1968. Det var dessutom året då jag debuterade som författare och poet med en diktsamling, som jag tycker står sig fortfarande. Att medarbeta i en dagstidning ger en nära kontakt med läsarna, ungefär som jag tänker mig att många författare har. Där har jag säkert varit lika gynnad. Att vara kulturchef på en tidning av UNT:s storlek är också att befinna sig mitt i kulturflödet och ha kontakt med det mesta som händer inom teater, konst, litteratur och musik. Där blir det nu en förändring, när jag lämnar de dagliga arbetsuppgifterna. Men lite av vindarna tror jag ändå jag kommer att få uppleva även fortsättningsvis.
Merparten av allt jag skrivit under årens lopp har handlat om litteratur. En del författarskap har jag behandlat när de var i sin begynnelse. Ibland har jag uppmärksammat deras senare böcker. Flera av dem är i dag de verkligt betydande i den svenska litteraturen, Tomas Tranströmer, Per Wästberg, Agneta Pleijel, Lars Gustafsson, PO Enquist för att nämna några. Nya tillkommer. Det var en stor upplevelse förra veckan att läsa Aris Fioretos nya prosabok. Utanför Sveriges gränser händer det allra intressantaste i dag inom den tyskspråkiga litteraturen där särskilt Juli Zeh, Jenny Erpenbeck och Daniel Kehlmann blivit mina favoriter. Under sommaren som gått även Büchnerpristagaren Walter Kappacher, vars Selina lyckas med konststycket att hejda tiden mitt i vårt framrusande nu. Den borde med det snaraste översättas till svenska.
Också teatern hör till det som givit mitt liv dess viktigaste innehåll. Teater har jag skrivit om i omgångar och regelbundet sedan 1985. När allting stämmer i en föreställning överträffar teatern alla andra konstarter. Här är vi Uppsalabor särskilt favoriserade just nu, i och med att Linus Tunström fått förnyat förordnande som teaterchef. Det förtjänar att upprepas: Uppsalas bästa politiker sitter i teaterstyrelsen. För kommentarer till kulturlivets gång har jag en egen vinjett, i friläge, i anslutning till kultursidans opinionsbildande roll. Det jag kommer att minnas allra mest från mina 30 år är för Uppsalas vidkommande naturligtvis juryarbetet med LundeQ-priset, gensvaret för Bokens Dag, debatten kring Musikens hus och värnandet om biblioteken. Nog borde kommunen se till att litteraturprogrammen kunde bli lite flera.
Lite längre bort finns de sammankomster jag skrivit om hos Svenska Akademien och bokmässorna i Göteborg, Frankfurt och Leipzig. De återkommande teaterbiennalerna i vårt eget land och från konstbiennalerna i Berlin och i Venedig. Att Berlin är Europas kulturhuvudstad i de flesta avseenden, hoppas jag inte har undgått någon. Men London, särskilt inom bildkonsten, går heller inte av för hackor. Det stöd jag fått från många läsare och all uppmuntran och värme som kommit mig till del, i Uppsala och i Stockholm, har naturligtvis i hög grad bidragit till att arbetet som kulturchef varit så genomgripande roligt. Jag lägger inte pennan åt sidan och packar inte ihop datorn när jag nu slutar. Livet i kulturen har varit mitt sätt att leva sedan de tidiga tonåren. Så blir det också framöver. Jag har en överenskommelse med tidningen som låter mig fortsätta som fri skribent. Allt blir inte som förut. Men mycket fortsätter.