Danska Borgen är en tv-serie om politik, makt och om de spel som äger rum i maktens korridorer i Köpenhamn. Eftersom ingen tv-serieskapare med förnuftet i behåll gör en produktion uteslutande om det politiska landskapet, handlar den förstås också om mänskliga relationer. Båda delarna intresserar mig, men eftersom jag inte är en politisk skribent är det inte frågan om huruvida detta ger en trovärdig bild av dansk in- och utrikespolitik jag bör ställa mig, utan i stället de här: Är detta ett bra tv-program? Är det bra kultur? Ja, det är det.
Borgen är välspelad, snygg och trovärdig, med bra dialog och med god balans mellan de olika delarna av huvudkaraktärernas professionella och privata liv. I premiären av den andra säsongen, som sändes i SVT i måndags, fick vi se hur Danmarks första kvinnliga statsminister Birgitte Nyborg (Sidse Babett Knudsen) kämpade i motvind både med sin övertygelse om att ta hem danska soldater från Afghanistan, och med sin egen ovilja att skriva under de skilsmässopapper hennes man skickat henne för längesen. Hon har den högsta maktpositionen i Danmark, men det här avsnittet visade också hur begränsat hennes inflytande kan vara – på jobbet och hemma. I båda fallen fick hon till sist vika sig.
***
De är så bra, danska tv-serier! De senaste åren har produktioner från vår lilla granne i söder blivit något att räkna med, ett fenomen. Förutom Borgen också Brottet, Krönikan och dansksvenska Bron. De tar sig in i våra vardagsrum med en enkel och välgjord självklarhet, utan krusiduller och ständigt med dessa snarlika titlar; ett substantiv i bestämd form singularis. Rakt på bara, och det funkar, hver gang.
Dessutom: kultur är ofta en framkomlig väg för att förstå sig på politiska dilemman. ”89 000 barn” är titeln på avsnittet vi såg i måndagskväll. Det är den siffra som en av de dödade danska soldater uppger i sitt avskedsbrev till fadern, det är hans motivering för att delta i det som pappan kallar ”ett meningslöst krig”. Soldaten har hört att 89 000 fler barn överlever i Afghanistan varje år sedan de utländska militära insatserna mot talibanerna kom dit. Jag har inte kollat om siffran stämmer, det är inte det som är poängen.
För många av oss är det en självklarhet att inte delta i krig, därför att krig är en per definition dålig sak, oavsett dess syfte och orsak. Men det betyder inte att vi kan obetänksamt kan använda vilket språkbruk som helst om de strider som ändå utkämpas. Frågan vi alla måste ställa oss är: Om något räddar 89 000 fler barns liv – kan vi då kalla det meningslöst?
***
* Jag såg den uppmärksammade PK-debatten om journalisten som varumärke på publicistklubben.se, där pompösa gammeljournalister som Janne Josefsson och Stina Dabrowski alienerar sig från nya generationers journalistiska arbete – Ebba von Sydows, Alex Schulmans. Det är 1 timme och 18 minuter av mitt liv jag aldrig får tillbaka.