Kultur är också kulturpolitik
I FRILÄGE. Med en periodicitet av ungefär sju år brukar den återkomma, åsikten att kultur skulle må bäst av så lite statlig inblandning som möjligt. Vad det för det mesta handlar om, utan att det sägas rakt ut, är en väg att sänka skatten.
Samma dag redovisar Svenska Dagbladet på sin nyhetsavdelning bredvid kultursidan en sammanställning av vad den nya regeringen åstadkommit på kulturområdet. Så gott som ingenting visar det sig. Bortsett från att man slopat den fria entrén till museerna, vilket är så otaktiskt och tokigt det kunde bli. Dessutom höjs röster att det kan bli avgifter på biblioteken framöver. Hur man vill motivera att dörren stängs till samhällets för alla tillgängliga kollektiva minne och demokratins viktigaste informationsbas anges dock inte.
Tanken är alltså varken ny eller särskilt originell för den som varit med några gånger, när Olof Lavesson och Cecilia Magnusson nu på nytt vill diskutera kulturen utifrån utgångspunkten att den skall bli billigare för samhället. Vad utskottsledamöterna, liksom den här åsikten vid tidigare tillfällen, ohistoriskt inte tycks ha gjort klart för sig att staten har ett kulturpolitiskt ansvar. Det finns inga för vårt välfärdssamhälle nödvändiga, gemensamma institutioner som klarar sig utan en finansiering från det allmänna. Kultur är inte kulturpolitik, säger de i sin debattartikel där de använder sig av olika till intet förpliktigande värdebegrepp och honnörsord och på så sätt döljer sina egentliga avssikter i retoriskt dunkel. På samma sätt kunde man säga att skola inte är skolpolitik eller att vård inte är vårdpolitik, eftersom matematik, svenska och engelska liksom att bota och trösta tillhör andra kategorier av mänsklig verksamhet.
Men skolan är lika mycket politik som kulturen är det. Och vilka ideal skall råda i skolans arbete om inte just de som kulturen representerar? Vad annat är det som styr Jan Björklunds pågående förnyelseprojekt? Alternativet är att lämna fältet helt öppet för den penningstinna underhållningsindustrin. Är det möjligen ett samhälle med lallande fånar, infantiliserade och fogliga, som Olof Lavesson och Cecilia Magnusson förespråkar? Vad det i sista hand gäller är frågan om människosyn.
Det är bara från den utgångspunkten som kulturen och kulturpolitiken kan diskuteras. Inte utifrån några snäva infallsvinklar som blundar för det som är hela vår civilisations adelsmärke. Det finns mycket i dagens kulturliv och kulturpolitik som lämpar sig för en debatt, som utgår från den verklighet som råder. Om kulturutskottets ledamöter och den nya regeringen vill anta den utmaningen med öppna sinnen, skulle de ganska snart bli varse att i kulturlivet i en hel del fall inte är betjänt av lägre anslag eller mindre pengar. Utan utökade och högre belopp. Om vi inte vill sätta för vårt samhälles fortbestånd livsviktiga värden på spel.
Så jobbar vi med nyheter