Kul för barn och vuxna

Kung fu panda är en av de animerade filmer från senare år som vinner på att ses flera gånger (Bilar är en annan, liksom Madagaskar) – tack vare omsorg om detaljer, en bra balans mellan lugn och fart, samt en humor som snarare är åldersöverskridande än den flirtar med vuxenpubliken över barnens huvuden. I tvåan använder man standardkonceptet för tvåor: fördjupar karaktärerna och lägger till extra allt. Resultatet blir riktigt bra.

Po, matglad panda och oväntad kung fu-mästare, börjar söka efter sitt förflutna efter att ha fått veta att den gås han kallar pappa i själva verket har adopterat honom. Samtidigt ställs landet inför hotet från en helt igenom ond påfågel och dennes egenhändigt konstruerade och industriellt tillverkade eldvapen. Vi bör befinna oss på 1200-talet, om historieskrivningen ska stämma.

Det blir mycket flygande kanonkulor med stiliga svansar av gnistor. Kung fu panda 2 är än mer visuell än ettan, men man kunde ändå ha gjort mycket mer med 3D-versionen (Varför har man inte utnyttjat Pos runda mage bättre? Varför försvinner det mesta som rör sig mot åskådaren lite diffust ut i ett hörn?).

Po själv har otur när han tänker, tur när han slåss. Båda delarna blir språngbräda för en hel del mycket roliga scener där inte minst ljudet spelar stor roll.

En enda invändning har jag – de små som lockas att börja med kampsport efter den här filmen lär bli besvikna av att ”inre frid” inte infinner sig så snabbt som för den otålige Po. Där är Karate kid något mer realistisk. Wax on, wax off.