Filmåret 2012 har hittills präglats av starka dokumentärer. Med filmer som Palme, Big boys gone bananas och Searching for sugarman finns det därför risk att den här historien dränks men jag hoppas den kan klara sig i konkurrensen. För Daniel Fridells historia om en musicerande läkare på Kuba är absolut sevärd och bjuder på en fascinerande inblick i en värld som av naturliga skäl hittills varit ganska dold.
Egentligen kom Daniel Fridell till Kuba för att filma sin kompis Michel Miglis, en svensk musiker som försöker skapa sig en karriär med västerländska metoder i Castros krackelerande kommunistdiktatur.
Men ganska snart inser Fridell att den bättre storyn handlar om en av Miglis artister, Raynier Casamayor. Han är en ung läkare som egentligen vill jobba som musiker, under artistnamnet El Médico. Med hjälp av Miglis får han några hits, låten Chupa chupa hamnar på topplistor runt om i världen. Men El Médicos mamma Bertha, som har revolutionen att tacka för allt i sitt liv, kan inte acceptera sonens vägval. Och när Miglis, som har en rätt läbbig kvinnosyn, vill satsa hårt på sexiga videor börjar också Raynier att tveka.
Det är mycket som avhandlas här, kapitalism kontra kommunism, konstnärliga villkor under press, ett lands historia och relationer i ett samhälle under förvandling.
Möjligen spretar historien väl mycket men det blir till slut också styrkan. För alla huvudpersonerna hinns med, de blir nyanserade bortom stereotyper. Framförallt lyckas Fridell fånga föräldrar- och barn-relationerna på ett ibland smärtsamt träffande vis. När Michel Miglis får besök av sin unga dotter och hon får hänga med på en fotografering med en lättklädd tjej tar hon instinktivt illa vid sig, vilket han inte alls kan förstå. Det är där, i glappen och sprickorna som Daniel Fridell verkligen får till det..