Krypande obehag

(Det är lite fånigt dock att översätta en fransk titel till engelska, varför inte bara Ormen?)
Film noir är ju en fransk genrebeteckning från början så man kanske inte ska bli förvånad över att Éric Barbier verkar så hemtam i den. Men sättet att bygga upp spänningen och våldsskildringarna är mer typiskt amerikanska.
Det handlar om Vincent, en skicklig fotograf men en strulig människa Han är rikt gift och har en som det verkar fin familj. Men det hindrar honom inte från att låta sig styras av Petter Niklas och en allmän klantighet. Man förstår till fullo hans fru som vill skiljas.

Så tillvaron ser inte så ljus ut för honom. Inte blir det roligare av att den unga kvinna han senast föll för utpressar honom. Särskilt inte när hon dessutom hittas mördad och alla spår pekar mot honom. Då, som gudasänd, dyker barndomskompisen Plender upp och erbjuder sin hjälp. . .
Éric Barbier låter härligt nog alla karaktärer vara flerdimensionella. Trots genren är rollerna inte svartvita. Snarare befinner de sig i en gråzon där ens sympatier för dem ständigt växlar. Strulputten Vincent har många smålik i garderoben själv vilket försvårar ordentligt när han ska reda upp saker och ting.
Yvan Attal spelar honom nervigt och precist, som en ung Daniel Auteuil. Clovis Cornillac som hans alltmer demoniske kamrat är likaså en knivskarpt formad figur.

The Snake är genomgående snyggt och suggestivt filmad. Det ger en viss kontrast mot alla blodiga scener. Filmen är krypande obehaglig och spännande fram till slutet. Éric Barbier kan genren även om det inte är någon nydanande film han gjort, aningen för lång dessutom.

Krypande obehag

THE SNAKE. På gott och ont har mycket av fransk film alltmer närmat sig Hollywood. Många av försöken har varit valhänta och tydligt epigona men nu har hantverket satt sig. Det märks tydligt i Éric Barbiers film The Snake.