Krypande obehag när minnen tar över

En ung kvinna, Martha, flyr från en hippieliknande sekt. Hon verkar svårt chockad. Vad har hon varit med om? Varför vill hon fly och är hon förföljd? Hon får kontakt med sin enda släkting, en syster.

Martha spelas av en utmärkt Elizabeth Olsen. Rollfiguren är inte helt sympatisk och bär tydligt på många skikt av erfarenheter. Hon är sargad och ond, stark och ynklig nästan i samma andetag.

Det kollektiv hon lämnat är åtminstone inledningsvis en hemvist för vinddrivna ungdomar som är uppbyggt runt självhushåll.

Gruppens ledare, spelad av John Hawkes, verkar först snäll och omtänksam. Men några dunkla initiationsriter senare har bilden av honom förändrats.

Riktigt allt om kollektivet, eller snarare sekten, får vi inte veta eller se, vilket är ett genidrag av den debuterande manusförfattaren och regissören Sean Durkin. Det är i aningar och antydningar den värsta skräcken kan ruva, då vår fantasi får fritt spelrum.

Långa stunder känns ändå filmen stillsam, seg och händelsefattig. Stämningarna är lite grå, både på kollektivets gård och i systerns flotta hyrvilla.

Det lurar dock ett svårdefinierat hot i bakgrunden när Martha försöker förstå hur ett vanligt liv går till, eller åtminstone det liv som pågår hemma hos hennes syster och hennes man. Men hon är också ovillig att acceptera deras livsstil fullt ut.

Minnena jagar Martha. Bilder tränger sig på, de vävs till och med in i den nya vardagen hon försöker skapa sig tillsammans med sin syster och hennes man.
Och här, i glidningarna mellan minnen och verklighet förlorar hon sig. Kanske är Martha, Marcy, May, Marlene en skildring av en ung kvinnas väg in i en psykos.

Martha vet faktiskt inte om det är drömmar eller minnen som hon upplever då och då. Lite påminner filmen om Oscarsvinnaren A beautiful mind (2001), där Russell Crowes gestaltning av matematikern John Nashs självupplevda verklighet blir allt mer gåtfull och skrämmande. Minnen och syner flyter samman och tar till slut över.

Denna lågmälda psykologiska thriller om sektflyktingen Martha ger oftast en känsla av krypande obehag snarare än öppen skräck. Obehaget är svårt att skaka av sig. För ytterst är detta en berättelse om tillit som skakats i grunden.