Krutgumma på besök

I min barndom var Miriam Makeba någon som sjöng ganska trista låtar på en raspig livedubbel med Harry Belafonte. På något sätt förstod jag att hon egentligen var mer än så, mina föräldrar sa något om "mot apartheid" och då förstod jag att hon var en bra människa. The click songEn låt sjöng hon, som jag spelade om och om igen. Den hette The click song, och på skivan berättade hon att den hette så eftersom engelsmännen inte kunde uttala dess riktiga namn. Hon sa det med en så lakonisk röst att hennes tonfall bar med ett "och ändå menar de att de ska ha rätt att bestämma över oss" till mina tioåriga öron.På Katalin ger hon bara ett litet smakprov av The click song, ungefär som "den här vill ni väl höra, förstår jag". Hon ger desto större smakprov på sin humor: leker ibland knarrig gumma, ibland kruttant och strör små skinntorra humorflisor omkring sig. Man står och småputtrar hela tiden.Aldrig osäkerHon dansar för sig själv till musiken, lite försiktigt emellanåt och med glidande rörelser, men aldrig osäkert. Kontrasten till de påträngande inövade rörelserna hos den bildsköne ynglingen i kören blir ? intressant. Ungdomligt ego och ålderns anspråkslöshet står på samma scen, och den här gången blir det bäst så länge Makeba håller kommandot.Sjumannabandet spelar ganska stramt, här finns inget blås och de gör bara några lättförlåtliga utflykter i anonym jazzfunk. Det är snarare språket som gör att konserten inte står på helt stadiga ben.Mellan stolarnaÅ ena sidan sjunger Miriam Makeba rytmiska, basdrivna och melodiska sånger på olika afrikanska språk, å andra sidan engelskspråkiga låtar i en mer västerländsk Bridge over troubled water-skola som antingen förklarar Afrikas skönhet eller behandlar människorättskampen. Konserten hamnar mellan två stolar på samma sätt som Youssou N'Dour, en annan förgrundsgestalt för afrikansk popmusik, har gjort det senaste decenniet.När hon övergår till engelska överger hon nämligen också temperamentet. Rösten spelar inte längre mot rytmerna, bandet blir plötsligt snällt och fotriktigt. Pedagogiken tar över, dynamiken försvinner. I sångerna på zulu eller swahili får den åldrande rösten i stället ett helt livs kraft bakom sig.Efter att genombrottslåten Pata pata brakat loss en dryg timme in i konserten låter däremot allting lika hett, både a capella-sång, afroblues och tacktal.