I Konserthusets betongkyliga entré glänser två av keramikern Mari Sjövall Anaris skulpturer. De rosaskimrande stengodsverken tar formen av inre organ; de glatta ytorna för med sig en fuktig förnimmelse trots sin hårda yta. En trappa upp vilar en mindre skulptur på ett bord. Den är till för att röras och dess matta, knottriga yta ger känslan av att stryka fingrarna över en sträv, torr, tunga. Sjövall Anaris skulpturer har en central roll i verket ”In the Flesh” som under kvällen ska framföras av den Upplandsbaserade Butoh-dansaren och koreografen SU-EN, men ännu är det stilla.
Tystnaden bryts endast av Augustín Ortiz Herreras videokonstverk ”Oblivion” som loopas på en skärm utanför den sal där framförandet ska äga rum. Den dansande Paco Mora rör sig explosivt kring en scenrekonstruktion av Francisco Francos grav – iklädd halvt sönderslitna, leopardmönstrade byxor, nätbrynja svart läppstift, nitar och högklackat. Mora stannar upp i en gest av illamående, för att sedan hostande kräkas ut en svart vätska över den rosbukett som vilar vid gravens huvudände.
Sakta med säkert letar sig publiken in i Konserthuset. Karin Månsson arbetar i Almunge, nära SU-EN:s studio och därför fått kännedom om kvällens föreställning. Själv dansar hon såväl cirkeldans som tango:
– Det handlar om ett samspel mellan kropp, själ och ande och hur vi kan använda kroppen.
Paulina Hallencreutz skriver upp sig på en mejllista för att få nyhetsbrev från Butoh-danskompaniet.
– Jag är själv gammal dansare, men jag har numera gått över till videokonst och andra performancetekniker, det är mer förlåtande mot kroppen.
Hon tycker att det är viktigt att stötta scenkonsten:
– Om jag kan komma hit och inspireras av nyskapande konst så vinner vi båda på det.
Scenen badar i ett rosarött ljus. På golvets röda dansmatta ligger SU-EN utsträckt på rygg mellan Sjövall Anaris stengodsskulpturer iklädd en rosa, knäkort klänning. Ansiktet är täckt av en semitransparent huva. Hon andas kort och stötvis när den dunkla lokalens dörrar öppnas för publiken som stolsskrapande och harklande bänkar sig tills det är fullsatt, och den tystnad som SU-EN önskar under sitt framförande åter lägger sig. Hon andas djupare, magens rundning höjs och sänks i takt med andetagen innan hon når ett halvsovande stadie till tonerna av Fabrice Bonys minimalistiska musik som framförs med stenar.
Långsamt rör hon sig över golvet, kurande tycks hon försöka gömma sig bakom en av de mindre skulpturerna innan hon rör sig vidare mot nästa organ, vars storlek närmast kan beskrivas som en människa hoplindad i fosterställning. Djurlikt – utan uppfattning om konstbegreppet – liksom hälsar hon på skulpturerna, undersöker dem. Med ben och armar i egendomliga vinklar tänjer hon människokroppen och upphäver dess vanliga sätt att röra sig. På samma sätt förändras verklighetens proportioner – SU-EN framstår plötsligt som en liten varelse som rör sig mellan de glatta ytorna inuti en stor kropp.
Det är fascinerande och intresseväckande att ta del av, men samtidigt väcks frågan om vems kropp som egentligen får ta plats i rummet. Publiken sitter onaturligt stilla i ett försök att kontrollera de ljud som en levande kropp naturligt ger ifrån sig. En kurrande mage blir ett närmast oöverstigligt problem, och paradoxalt nog tycks SU-EN:s kroppsliga scennärvaro tvinga på rummets andra kroppar ett slags bojor, som bara kan lösas genom ett kroppens motstånd.