Aldrig får vi lov att häpna inför kroppens kapacitet på samma sätt som under OS. Under dessa intensiva idrottsveckor slås man gång på gång av vad en människa med sin kropp faktiskt förmår prestera. Det kan tyckas som en banal och närmast barnslig syssla att tävla om vem som hoppar högst, springer fortast eller kan kasta en spetsig pinne längst. Men kanske är det just i egenskap av ytterst basal styrkemätning som i synnerhet friidrotten har sin starka dragningskraft. Här testas och vidgas kroppens gränser på ett sätt som är omöjligt att inte fascineras av. Att en människa förmår pressa sin kropp så till den grad att hon lyckas springa hundra meter under tio sekunder framstår som näst intill obegripligt.
I denna fascination inför kroppen finns också en rent estetisk aspekt. För är det inte också den välformade kroppens skönhet som vi baxnar inför när vi sitter där framför teveapparaterna? Men i såväl estetiseringen som den extrema kroppsliga effektiviseringen finns en fara. Det har om inte annat historien lärt oss. För den ”sunda kroppskulturens” stävan efter den perfekta, högpresterande kroppen kan mycket lätt slå över i ytterst osunda kropps- och människoideal. I värsta fall lurar rasbiologi och nazianstruket renhetstänkande runt knuten.
Det är därför inte särskilt underligt att den kanske främsta sportdokumentär som producerats är Leni Riefenstahls film från OS i Berlin 1936, Olympia. Riefenstahl, som några år tidigare gjorde nazipropagandafilmen Viljans triumf, använder här sinnrikt filmmediets alla uttrycksmedel för att fånga de idrottande kropparnas skönhet.
Ändå är det, särskilt så här med historiens facit i hand, något som skaver. Denna skavande känsla har inte bara att göra med att Riefenstahls film är nazitysk propaganda, som sådan är den betydligt mildare än Viljans triumf, utan främst med den ambivalens som de till perfektion formade kropparna väcker.
I en inledande scen skildras i en slags mytisk tillbakablick de olympiska spelens uppkomst. Här rör sig nakna mans- och kvinnokroppar i suggestiv slowmotion i vad som mest liknar sofistikerad idrottsporr. Man drabbas av kropparnas skönhet, samtidigt som man anar den fasansfulla föreställningen om den rena, ariska rasens överlägsenhet som döljer sig bakom bilderna. Man fascineras och förskräcks på samma gång.
Men det som man kanske framför allt reagerar på i Riefenstahls estetiserade bilder är det sätt på vilket kropparna reduceras till objekt och på så vis töms fullständigt på innehåll och värde. Kanske är det också samma sak som väcker så starka känslor inför den omdiskuterade utställningen Body Worlds, som består av döda människokroppar. Inför den objektifierade kroppen (såväl den döda som levande) väcks en protest inom oss, en protest mot en av den västerländska filosofins mest seglivade föreställningar; den dualistiska uppdelningen mellan kropp och själ, ande och materia.
Egentligen vet vi att en sådan uppdelning är omöjlig, att människovärdet inte går att skilja på det värde vi tillskriver kroppen. Så låt oss nu under OS för all del fascineras av kroppens fantastiska kapacitet. Men låt oss också behandla våra egna, långt i från perfekta, kroppar med värdighet. De är också sköna, i all deras bristfällighet.
Kroppens farliga skönhet
Den ”sunda kroppskulturens” strävan efter den perfekta, högpresterande kroppen kan mycket lätt slå över i ytterst osunda kropps- och människoideal”, skriver John Sjögren.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.