Nästan varje dag får jag kommentarer om min mage.´De kan indelas i olika kategorier: undrande (”hur känns det?”), konstaterande (”den har växt”), uppskattande (”vad fin den är”) och, inte minst, ifrågasättande (”jaså, är det verkligen två månader kvar, den ser så stor ut”).
Det är min andra graviditet och den här gången är jag inte lika uppslukad av själva tillståndet, av det obegripliga faktum att ett barn växer inuti ens egen mage. Den här gången är jag i stället mer observant på hur detta märkliga förhållande påverkar min relation till omvärlden. Hur jag plötsligt har blivit en Kropp.
Främmande människor jag möter, i butiker eller i jobbsammanhang, kommenterar min kropp och gör den till vårt gemensamma samtalsämne.
Jag har ingen illusion om att det yttre annars är oviktigt i sociala relationer. Människor, och kanske särskilt kvinnor, granskas ständigt. Men i vanliga fall sker det i tystnad, ingen låtsas om det.
Man säger inte ”vilken stor näsa du har” eller ”vad små dina bröst är”. Och om man säger det betraktas man antagligen som sexist, mobbare eller allmänt socialt missanpassad.
Men inför en gravid finns inte längre några tabun. Det är fritt fram att prata kropp, för vem som helst och nästan hur som helst. Då passar många på – äntligen okej att skämta om hur tjock någon är!
Ur ett historiskt och feministiskt perspektiv är det lätt att känna sig obekväm med detta: kroppen har använts som ett argument för kvinnors underordning. Genom att reducera kvinnor till barnaföderskor och mödrar har man nekat dem tillträde till det offentliga rummet. Feminismens reaktion på detta var bland annat att tona ner kroppens betydelse. Kön och kropp kanske finns, men det är inget som ska definiera vilka vi är eller vilka rättigheter vi har. ”Biologism” är ett skällsord för de flesta svenska feminister.
Ibland har dock dessa resonemang drivits så långt att de närmat sig en förnekelse av det fysiska jaget. På senare år har flera feminister argumenterat för en mer balanserad syn på kropp och själ.
”Snarare än att skilja ut det kroppsliga från det inre borde vi försöka förstå samspelet”, skriver till exempel Katrine Kielos i sin bok Våldtäkt och romantik (2008).
Feministen och författaren Nancy Huston försöker just detta – att förstå samspelet mellan kropp och sinne – i boken Journal de la création (1990, Skapelsejournal i svensk översättning av Maja Thrane, utgiven av Uppsalafödda förlaget Ruin 2006). Det är mycket tankeväckande läsning, inte minst för gravida som vill ha mer intellektuellt motstånd än magasin som Mama. Nancy Huston för en dagbok över sin egen graviditet och reflekterar över dess inverkan på hennes eget skrivande. Detta kombineras med studier av skapandets former hos olika författarpar. Föreställningen om det manliga, upphöjda och obefläckade skapandet ställs mot det kvinnliga, kroppsliga och smutsiga. Huston vill ge det kvinnliga skapandet, kroppsligt liksom sinnligt, upprättelse. Både kvinnan och mannen måste få bottna i sin lekamen.
Jag tror att feminismen behöver den här diskussionen, för det är dödfött att försöka skilja våra fysiska jag från våra psykiska. Att kvinnor ska förneka sina kroppar, sin biologi, är inte en hållbar väg till frigörelse. Flera av de kommentarer jag får som gravid tolkar jag därför som välvilliga försök att förstå och erkänna en kroppslig process som ofrånkomligen påverkar en. Jag uppskattar det.
Men frågan om hur och på vilket sätt kroppen har betydelse är inte lätt. Den har inte bara bäring på den feministiska diskussionen om kropp och kön, utan också på kroppens status i samhället.
Idéhistorikern Karin Johannisson skrev en intressant artikel om detta häromdagen: om hur vår biologiska identitet blir allt viktigare. Stora vetenskapsprojekt söker kartlägga stora grupper människor: ”Viljan att mäta kroppar (och själar) tycks anta samma frenesi som i en uttjänt, historiskt komprometterad hälsoutopi” (Dagens Nyheter 1/6).
Är det denna tidsanda som gör att jag stör mig särskilt på de ifrågasättande kommentarer jag får om min mage? Jag förvånas över hur många som anser sig kunna bedöma huruvida den är ”normalt” stor. ”Är ni säkra på att det bara är en?” har jag hört ett antal gånger. Liksom frågan om hur lång tid det är kvar, följd av tillägget ”jaså, så pass länge”. (Detta ”så pass...”, uttryckt med förvåning och konstpaus efteråt, jag svär att jag har fått höra det minst ett tiotal gånger.)
Jag är osäker på vad detta är ett uttryck för. Misstänker man att jag är felinformerad? Att nedkomstdatum är felberäknat eller att ultraljudet missat en tvilling?
Då och då känner jag mig manad att svara att min mage faktiskt inte är större än normalt, att den följer kurvan. Kurvan, detta magiska ord i dessa sammanhang. Normalitetens riktmärke, prickar längs en färdigritad linje: så ska en människa utvecklas, från fosterstadiet genom de första åren.
Jag är förstås djupt tacksam över vetenskapens alla framsteg, över att få leva i denna tryggaste av tider för havande och nyfödda, vi som har ynnesten att mätas och vägas mer än några andra.
Men jag kan också se en fara i att mätandet och vägandet blir ett självändamål. Om den sortens tänkande, att hela tiden mäta människor gentemot normalitetens ideal, kommer att genomsyra vårt sätt att tänka och förhålla oss till varandra – då vandrar vi en farlig väg.
Därför borde det vara tabu att värdera och kommentera ”normaliteten” hos en gravid kropp precis som en icke-gravid. Därför borde folk sluta reflektera över om gravida magar är ”onormalt” stora, små, breda eller runda eller vad det än må vara. För var och en är inte bara kropp och själ i förening, utan en unik sådan förening.