Det var 1986 som Övre Slottsgatans byalag kom på tanken att sätta upp ett eget krönikespel i Uppsala. En medlem hade varit i Rom, sett ett spel där och blev så imponerad att hon tog med konceptet hem. Trettio år senare har Uppsala krönikespel växt från en handfull till hundratalet medverkande, åtta föreställningar och en hängiven supporterskara.
Många är de mäktiga personligheter som gestaltas under spelets lopp – Kung Erik, Magnus Ladulås, Gustav II Adolf för att nämna några. Men Daniel Ahlm, som själv medverkat i krönikespelen sedan 1998 och fungerar som repetitör för årets upplaga, tycker inte att det blir för mycket fokus på makteliten.
– Spelet återger visserligen historiska nedslag där karaktärer som präster och kungar är centrala. Men det är faktiskt folket som gör spelet, med sin glädje när Erik XIV kommer nykrönt ut ur kyrkan, och paniken när hus efter hus antänds den ödesdigra natten 1702. Det är deras reaktioner som ger oss känslan av historien, säger Daniel Ahlm och fortsätter:
– Det är många lärare som tagit med sig sina klasser hit genom åren. Krönikespelen är en rolig introduktion till historien, i och med att vi spelar på den plats där saker och ting hänt.
Men finns då inte risken för en vinklad historiesyn, när heroiska kungar och biskopar får dominera vår historieskrivning? Henrik Ågren är professor vid historiska institutionen i Uppsala, och har bland annat forskat om Erik den helige och synen på inhemska helgon under 1600- och 1700-talen. Han pekar på hur det i liknande populärhistoriska framställningar ofta återfinns en ton av 1800-talsmässig nationalism.
– Det som är lutherskt och svenskt framställs som bra, medan det som är utländskt och katolskt framställs som dåligt. Exempelvis så beskrivs Gustav Vasa i regel som en god och rättskaffens kung, när han i själva verket inte alltid var så omtyckt av sina undersåtar, säger Henrik Ågren, och fortsätter:
– Visst kan man ta med sig sina elever till krönikespel och liknande, men jag hoppas verkligen att man fortsätter att diskutera föreställningen i klassrummen och inte låter det stanna vid spelen.
Henrik Ågren betonar dock samtidigt att vi knappast kan ha några slags faktakrav på fiktiva framställningar som krönikespelen.
– Vad gäller teater kan dess syfte aldrig vara att återge det förflutna som den verkligen gick till – det är det vi har vetenskapen till.