”Vi är skolans största losers”, säger Sana i början av den norska ungdomsserien "Skam", det mest sedda programmet på SVT Play någonsin. Min tonårstid är så avlägsen att karaktären jag identifierar mig mest med är den vimsiga skolläkaren, men just för att "Skam" på många sätt är väldigt bra väcker den olustiga tankar till liv.
Om nu det där tjejgänget som har alkohol ett telefonsamtal bort, en fest att dricka den på och – framför allt – Noora som kompis, är losers, vad var då mitt sextonåriga jag? Någon som förvisso skulle göra sig dåligt i en tv-serie. Jag köper att det inte finns så mycket att bygga intriger kring hos en plågsamt blyg tjej som läser på kammaren. Men att "Skam" med sitt rika persongalleri väljer att viga en hel säsong åt fiktionens mest nötta men fortfarande idealiserade kvinnoroll känns lite som ett svek mot oss som ingen ville vara.
Varje säsong har sin egen huvudperson. Nooras kretsar kring den först motvilliga romansen med William, en så kallad ”fuckboy” som behandlat hennes kompis Vilde sällsynt odrägligt. Medan Vilde är tafatt, pinsamt angelägen, kläcker grodor och spyr på fyllan är Noora kontrollerad, sval och medveten. Hennes enda last verkar vara Justin Bieber. Och inte minst är hon, till skillnad från Vilde, naturligt blond och trådsmal. För att vinna Nooras gunst slutar William knulla runt och slåss. Önskat resultat uppnås. Säsongsavslutningen skulle, om Noora och William haft kläder på sig, kunna vara hämtad från en Disneyfilm på 90- talet. Scenerna där de normsnygga protagonisterna slutligen älskar i ett ljus som påminner om Instagramfiltret Juno varvas med sekvenser där seriens comic side kick – lite överviktiga Chris – sticker tungan i halsen på killen som gänget några avsnitt tidigare trodde var ett spöke.
"Skam" hade vunnit på att låta karaktärer som Noora och William för en gångs skull figurera i periferin och i stället lyfta fram Vilde eller Chris. Skildringen av den ängsliga Vilde visar potential för en mångbottnad och ögonöppnande säsong. Serien har fått beröm för att den inte är moraliserande, men när Vilde ständigt kommer till korta bakom den världsvana feministen och nykteristen Noora kan jag inte låta bli att tycka det är oförtjänt. Då lyckas svenska "Spung" från tidigt 00- tal betydligt bättre på den punkten. Jag hade också älskat att få veta vad som gömmer sig bakom Chris humoristiska och avväpnande attityd. När hon får några minuter i rampljuset i allra sista avsnittet handlar det om hennes oro för vännen Vildes hemsituation. Tårarna som trillar nedför hennes kinder när Vilde försäkrar att hon är hennes bästa vän men att hon hellre anförtror sig till pojkvännen, är det vackraste i hela serien, utan Instagramfilter. Något vi nog behöver mer än en norsk version av ”Skönheten och odjuret”. Om serieskaparna skulle riva upp beslutet att den fjärde säsongen var den sista får de gärna ha det i åtanke.