Krönika: När musiken börjar blir det allvar
Krönika. Den närmaste tiden spelas hela Richard Wagners Nibelungens ring i Staffan Valdemar Holms regi på Stockholmsoperan. Föreställningarna är sedan länge utsålda trots att de dyraste biljetterna ligger på tusenlappen, skriver Gunnar Carlsson.
Gunnar Carlsson
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nibelungens ring är vuxenvärldens Sagan om ringen, ett drama om striden mellan det goda och det onda, mellan maktbegär, symboliserat i ringen smidd av guldet från Rhens botten, och kärlek. Guldet är rövat och en förbannelse häftar vid det, ändå slåss männen om ringen med förödande konsekvenser. Här uppträder gudar, halvgudar, människor, dvärgar och jättar i ett sagoäventyr med förföriskt simmande Rhendöttrar, en hiskelig drake, valkyrior i sprängande galopp, dramatiska stridsscener, en talande fågel, klippor omgivna av eldsflammor och till slut ett likbål som även sätter eld på gudarnas boning, Valhall. Det är gudarnas värld som går upp i rök i Ragnarök, inte människornas.
Som den värsta såpa är de fyra operorna späckade med heta kryddor som mord, avgrundsdjupa svek, förvandlingsnummer och åtminstone två hjärtskärande kärlekspar som krossas av makt och lömskt förräderi.
Staffan Valdemar Holms och scenografen Bente Lykke Møllers uppsättning är en tidsresa från Wagners 1800-tal till början av vårt sekel, där valkyriorna ser ut som ryttarinnor från brittisk överklass, valkyrieklippan har ersatts av en stumfilmsbio, draken i sin grotta har blivit en kuslig trollkarl som döljer en mörk bakgrund i en sjukhuspark osv, osv. I fonden skymtar ett förött industrilandskap.
Var tid ger sin tolkning. Meningarna om Holms visioner har gått isär, men nog har han kunnat överraska publiken. Han har betonat relationen far och dotter med Wotan och Brynhilde. Jag tänker då på en annan far-dotter-relation i världslitteraturen, Shakespeares Kung Lear, också det en maktberusad hövding som förskjuter en trotsig älsklingsdotter, varpå det går åt helsike.
Det finns knappast något i operalitteraturen som det går att göra sig lustigare över än Wagners Ringen. Urtypen för en operakarikatyr är ju en valkyria som står och hojtar på scenen.
Men om detta är det bara att säga: när musiken börjar blir det allvar. Då ryker dammet all världens väg, musiken talar sanning hur de än ljuger och bedrar på scenen.
PS. I höst kommer ni att kunna se hela Ringen i SVT.