Det finns få företeelser som gör en så kluven som julen. Inte minst gäller det musiken. Det är lätt att få fart på alla allergiska åkommor som finns bara man närmar sig en affär i slutet av hösten och det låter för fullt av alla dessa usla versioner av våra vanligaste julsånger.
Samtidigt börjar jag tindra som en femåring bara jag hör ”Stilla natt”, ”O, Helga natt” eller ”Snart kommer änglarna att landa”.
Utbudet av julkonserter påminner om utbudet av album, flera artister – som nu närmast till exempel Sarah Dawn Finer och Weeping Willows – kombinerar ju också julalbumsläpp med turnerande. Kyrkorna står för en stor del av utbudet förstås, det är ändå i grunden deras högtid som gäller, om nu någon glömt det. Och då blir det förstås mängder av psalmer.
Man kan ju fundera över hur innehållet hade sett ut om vi fortsatt att vara asatroende och i stället firat Midvinterblot. Hade vi sjungit om den eviga julskinkan Särimner, i stället då? Tonsatta då av artister som Nordman och Sabaton? ”Gott Midvinterblot!”
Nu får vi nöja oss med mindre blodiga artistbesök som penninglystna produktionsbolag skickar ut och ett digert lokalt utbud. Och visst, det är väl inget snacka om att flera evenemang är lockande i sig. Jag skulle själv vilja gå på flera, Weeping Willows, lite Domkyrka och en aning juljazz är aldrig fel. Goder Jul!