Krokigt ritad pop

Låtarna har inte popens vanliga tydliga ramar med vers, refräng, samma vers, samma refräng i all evighet. Nej, slutet på en låt har lika mycket att göra med början på en annan som med sin egen refräng. Och mitt i alltihop kan en gnistrande bitterljuv popmelodi dyka upp, som en trippelnöt i en hel påse med körsbär i likör. Holy grail är en sådan vacker sång, psalmlik i promenadtempo och komplett med barnkör och tvärföljtssolo. Att den sedan verkligen låter som att den är inspelad i en skolaula tycker jag känns övertydligt, men det är väl en smaksak.One plus one is one har också en baksida. Den påminner väldigt mycket om förra albumet, Have you fed the fish. Basen består ofta av ett skrangligt piano, Damons röst är försiktig och lugn på Elliott Smith-vis. Har man de båda albumen som bakgrundsmusik är de förvillande lika. Att killen har en ny mössa på omslaget (kors i taket!) är inte riktigt det tecken på förändring man kunnat hoppas på.