Krigsfilmskonventionerna staplas

Det mest fascinerande med den första Matrixfilmen var inte det balettartade våldet och de visuella effekterna, även om marknadsföringen fokuserade på filmens banbrytande yta. Det som gjorde filmen omedelbart tilltalande var själva grundidén: världen vi lever i är inte verklig. Så extrem tanken är kan alla relatera till den. Det är inte bara en fråga för akademiskt filosoferande, utan också något man kan känna var och varannan dag. Att en märklig men vardaglig upplevelse som déjà vu också fick sin förklaring gjorde bröderna Wachowskis bygge bara mer stabilt.I Matrix reloaded skulle konflikten mellan de härskande maskinernas värld och de väckta människornas värld göras tydligare, och då fanns det inte längre plats för referenser till grundtanken varpå alla filmiska innovationer i del ett vilade. Vardagsvärlden försvann och istället ägnades filmen åt de mytiska och religiösa dimensionerna av berättelsen. Och åt en hel del skjutande.Med Matrix revolutions fullbordas mytologin. Språkfilosoferna får sitt, den religiösa symboliken blir tydligare och intresset för den här världen är obefintligt. Sagan om Matrix har här blivit ett äventyr med mytiskt djup men med krigsfilmskonventionerna staplade på varandra (och jodå, precis som i de tidigare filmerna finns en nyckelfigur som måste räddas, lite diskodans och ett sanningssägande barn).Filmen börjar exakt där Matrix reloaded slutade. Maskinerna borrar sig ned mot Zion och Smith kopierar sig själv i miljonupplaga medan Neo ligger i koma vilket i praktiken innebär att hans medvetande sitter på tågstationen mellan människovärlden och Matrix. Bilderna är mörka och miljöerna dystra — Matrix revolutions är smutsigast i serien med tydliga influenser från Aliens stilbildande klaustrofobi och mörker. Den är också den blodigaste; de välkoreograferade våldsdanserna har fått sällskap av brutala slagsmål och evighetslånga, svettdrypande eldstrider.Krocken mellan den jordnära kampen om Zion och Neos Golgatavandring till maskinernas stad blir våldsam. Där ettan sammanförde det metafysiska med det alldagliga och Matrix reloaded var ett beklagligt mellanspel så försiggår Matrix revolutions på två helt skilda plan, både händelsemässigt och bildmässigt. Ljus ställs mot mörker, våld ställs mot tankekraft, action ställs mot bildberättande: kontraster som fungerar för att de är invanda, inte tack vare hur de är utförda.Det enda man egentligen kan jämföra Matrixserien med, som film betraktat, är Kubricks 2001 (1968). Även den var en science fiction-film (men med mindre science) som var påkostad, mystisk och grandiost förbryllande.Men där Kubrick höll samma ton genom hela sin film förde bröderna Wachowski in ett nytt allvar i sin skapelse med Matrix reloaded och Matrix revolutions. I försöken att fördjupa den första filmens filosofiska och religiösa dimensioner blev de högstämda istället för lekfulla, pompösa istället för flyhänta. Lyssna bara på musiken i Matrix revolutions — och jag lovar, det är svårt att låta bli, så påträngande pseudosakral som den är.Vilket eftermäle trilogin kommer att få är svårt att säga, men min gissning är att de flesta helst kommer att vilja bortse från de två uppföljarna. Religion och storslagen myt blir sällan intressanta om de inte är uppkopplade mot den värld vi känner.