Säg mig inte att freden har brutit ut när jag just köpt nya förråd.
Det tar visserligen hennes barn, men kriget är också en bra affär för i marketenterskan "Mor Courage" i Bertolt Brechts pjäs med samma namn. Den utspelas under trettioåriga kriget, men skrevs i svensk exil åren 1939–1940. Och Brechts ord om kriget som födkrok ("Nur, der Krieg nährt seine Leute besser") tycks på ett vridet sätt förebåda ett seglivat fenomen i vår tid: Andra världskriget säljer.
70 år efter freden är det blomstrande intresset för truppförflyttningar, pansardivisioner och Hitler, Hitler, Hitler redan en sliten spaning. Men tag detta axplock: "Hitlers hemliga plan för Sverige" (Aftonbladet berättar i inlåst betalartikel om hur Göring kallar Sverige för ett skitland), "Margot om skräcken att prova Hitlers mat" (Expressen låter oss möta führerns munskänk), "Kvinnan som älskade Hitler" (så var Eva Braun egentligen), "Mannen som älskade Hitler" (tidskriften Historiska ögonblick har Goebbles-special) "Hitlers kvinnliga bödlar" (lägervakter går igång på att piska kvinnliga fångar). Det handlar inte om bära vittnesmål, det handlar om underhållning.
Andra världskriget är helt enkelt som... "Sagan om ringen", för att citera militärhistorikern Gunnar Åselius. I en process av fetischisering görs kriget till en konsumtionsvara, till stiliserad kitsch. Något som går att ha som hobby, likt frimärken eller travsport.
Men, som historikern Peter Englund uttryckte saken i veckans avsnitt av Babel: I verkligheten är det skräpigt på ett slagfält.
Och visst finns det kanske plats även för smärtan, för krigets råa fulhet, i vårt allmänna medvetande. Publiktrycket var hårt när Dramaten för ett par veckor sedan gjorde en scenisk läsning av Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman "Kriget har inget kvinnligt ansikte", i dramatisering av Hedda Krausz Sjögren. I gestaltningen av Röda arméns bortglömda kvinnor kommer kriget och markens smuts helt nära:
"Där var en egendomlig lukt. En obekant. Jag såg… tunnor med tomater och kål som brunnit. Fåglar hade brunnit. Och hästar… Det var mycket… en massa svarta saker låg och skräpade längs vägarna. Den där lukten var också något man måste vänja sig vid…Då förstod jag att allt kan brinna… till och med blod brinner…" (Översättning: Kajsa Öberg Lindsten, Ersatz 2012)
Men för att kriget ska få lukta ska det vara ett 70 år gammalt krig, som inte stör. Någon plats för den smärta, panik, förvirring som stiger ur ett pågående krig verkar inte finnas.
Efter fyra år har kriget i Syrien krävt mer än 200 000 liv och tvingat miljoner människor på flykt. Men det enda som tycks intressant att förhålla sig till i det svenska sammanhanget är hur folk som lyckats fly fasorna ska "komma i jobb". Och hur de ska hållas borta.
Den franske filosofen Roland Barthes skriver i "Kritiska essäer" (Cavefors, 1967) att en av poängerna med "Mor Courage" är att peka på kriget som en utpräglat mänsklig skapelse. Mor Courage själv är blind inuti kriget, för henne är det oundvikligt, ödesbestämt – men publiken ser.
I en bättre version av världen skulle den massiva uppmärksamheten kring andra världskriget kanske kunna hjälpa oss att verkligen se, men nostalgin inför "krigens krig" tycks (om något) snarare förblinda. Törsten efter kriget som populärfenomen matchas helt enkelt bara av ett fundamentalt ointresse för krigets verkliga väsen – och för de människor som går under.