Kreativt kaos med Andriy Zholdak

MEFISTO. Galning eller geni? Meningarna om den ukrainske demonregissören Andriy Zholdak går isär. I en artikelserie kommer UNT:s John Sjögren att följa med under repetitionerna av Mefisto på Uppsala stadsteater.

Mefisto på Uppsala stadsteater.

Mefisto på Uppsala stadsteater.

Foto: Tomas Lundin

Kultur och Nöje2011-09-01 14:02

Jag har blivit varnad för regissörens heta temperament, som, för den som inte är van, kan te sig aningen skrämmande. Just denna dag har repetitionerna dessutom, på grund av inställda tåg och strulande trafikförbindelser, blivit försenade. Jag förväntar mig spänd stämning när jag kliver in i stora scenens salong för att ta del av dagens repetition. Men där möter i stället en väldigt vänlig atmosfär – en samlad ensemble som andäktigt lyssnar till en lugn regissör som talar om teatern och publiken, hur skådespelarna ska kunna nå ut och beröra åskådarna. Man får intrycket av en regissör som är väldigt mån om såväl skådespelare som publik.

När repetitionen sedan sätter i gång stiger dock intensiteten, och det blir genast uppenbart att Zholdak med sitt värnande om skådespelare och publik knappast menar att de bör daltas med. Tvärtom tycks Zholdak ställa höga krav på både medarbetare och åskådare. Han instruerar skådespelarna med en energi och styrka som lätt kan misstas för vrede. Zholdaks instruktioner är snabba, direkta och framförda med en frenesi som stod själva teaterkonsten i varje ögonblick på spel. Eli Ingvarsson, en av huvudrollsinnehavarna, menar att det bakom denna energiska arbetsmetod finns en stark kärlek.
  – För varje dag som går blir banden mellan ensemble och regissör starkare. Zholdaks aggression vänds alltmer till välvilja och kärlek. Vi lär oss av honom och han lär sig av oss. Vi har kommit att få en gemensam andning. Visst, det är tufft, men oerhört roligt.

Zholdak har en både idealistisk och krävande syn på skådespelarna. Han har beskrivit dem som halvgudar och som andens aristokrater. Han liknar skådespelaren med Prometheus, som stjäl ljuset från gudarna för att upplysa människorna och avslöja mysterierna. Han drömmer om en universalskådespelare som kan repetera och spela allt, genomsyrad av gudomlig ande. Med sådana ideal, och med arbetserfarenhet från flera länder i Europa, blir jag nyfiken på hur Zholdak uppfattar de svenska skådespelarna.
– Än så länge är det lite svårt att säga. När jag har kommit längre i arbetet och kanske gjort fler uppsättningar här i landet kan jag uttala mig mer säkert. Nu har jag bara ett första intryck, men det intrycket är att svenska skådespelare är väldigt öppna. Dörren står på glänt och när någon knackar så öppnar man. Frågan är om det går att nå hjärtat. Det gäller publiken också. Det är så lätt att bli en robot. Jag tänker en del på det där. Håller människan på att bli en robot?

Vad som kanske främst utmärker Zholdaks uppsättningar är det tydligt visuella berättandet. Även om hans föreställningar ofta tar avstamp i klassiska texter (han har tidigare gjort exempelvis Hamlet, Idioten och Anna Karenina) är det inte textdriven utan främst bild- och rörelsedriven teater Zholdak sysslar med. Det handlar om ett slags sceniska installationer som närmast kan liknas vid tredimensionellt måleri, ofta med en dragning mot det absurda, groteska och lätt surrealistiska.

Under den repetition jag följer går mina associationer främst till film: Fellini, Buñuel, Lynch. Det är fascinerande att se hur dessa bilder föds fram ur det kreativa kaos som råder på scenen, ur till synes sekundsnabba ingivelser från Zholdak. Den frustration som ibland tar sig högljutt uttryck från Zholdaks sida, och som snarare är riktad inåt, kommer sig möjligen av att bilden inte tar plats med samma hastighet på scen som i regissörens tanke. Jag undrar hur många av de fantasieggande bilderna som är uttänka i förväg och hur mycket som sker i stunden.
– Fram till 2004 ritade jag upp alla mina föreställningar, berättar Zholdak. Nu förbereder jag mig inför mina uppsättningar genom att skriva mycket. Jag blir som en student. Men när jag kommer till repetitionen släpper jag allt det där, när det är dags att dirigera och jag håller i taktpinnen, precis i det ögonblicket, då jobbar jag oerhört snabbt. Annars tappar jag bilden. Jag blir som en shaman under repetitionen, arbetet blir som en rituell dans där jag försöker följa något slags högre logik. Först i efterhand kommer analysen, då frågar jag mig: Vad är det vi gjort?
När jag går från repetitionen frågar jag mig något liknande.
Vad är det jag har sett?

UNT:s reporter John Sjögren följer arbetet med uppsättningen av Mefisto i en artikelserie. Detta är första delen i serien.

Mefisto har premiär 15 oktober på Uppsala stadsteater.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!