Hösten blev kaotisk för Jason Diakité. Skandal när han gästade Kartellens låt ”Svarta duvor & vissna liljor” och rappade om att dunka Jimmie Åkesson gul och hissa upp honom i en flaggstång, vilket ledde till både polisanmälan och bannlysning från Sveriges Radio. Sedan en ceremoni när han mottog 5i12-rörelsens pris för arbete mot rasism, som bojkottades av Sverigedemokraterna och Alliansen. På ceremonin höll han ett tal mot rasism, som både hyllades och sågades och flydde sedan landet för att spela in det nya albumet i Los Angeles.
Ända sedan debutalbumet ”T2: Kontrakultur” har Timbuktu varit skicklig på att väcka uppmärksamhet och få folk att vakna till, även om höstens händelser kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Ju hätskare debatten blir ju svårare blir den att kontrollera och Timbuktu har alltid varit bäst när han får vända och vrida på orden och framföra texterna i sitt eget element, på skiva eller på scenen.
Många konstnärer har skapat sina bästa verk när det varit blåsväder kring deras person och de tvingats fly in i kreativiteten. Det verkar fungera för Jason Diakité också. Textmässigt är ”För livet till döden” hans starkaste album hittills. Inledande ”Amino” är sprängfylld av snygga formuleringar, ett bildspråk i världsklass och ordvändningar som ingen annan rappare i landet kan mäta sig med. I hetsiga och hoppfulla ”Hets” får Lundrapparen ut sin frustration genom att bränna mil istället för bilar och spotta rim som en maskin.
Liksom på Labyrints senaste album är den genomgående känslan mörkare än tidigare. Ett hårdare samhällsklimat kräver hårdare motstånd. Och i linje med det dubbla valåret väjer låtarna inte för det politiska. I ”Misstänkt” går temat från det där talet vid prisutdelningen i Riksdagen igen. Hur Jason Diakité blivit diskriminerad för sin hudfärg. ”Den svenska skammen” är en allegori om Palmemordet och hur Sverige (Eva) genom övergreppet förvandlades från medmäskligt till egoistiskt.
Till skillnad från många andra skildrare av nutiden så blir det hos Timbuktu aldrig helt nattsvart. Hoppet, ljuset och humorn sipprar igenom även i de mesta ilskna och melankoliska spåren och mot slutet av skivan väger det positiva över i den tacksamma ”Broarna som bär oss över” som gästas av Uppsalarapparen Organismen och i peppiga ”För livet”.
”Den här låten tillägnas Uppsalapolisen, för att de verkar gilla reggae så mycket” sade Timbuktu i ett mellansnack på Katalin för några år sedan. Näst efter språkkänslan är Jason Diakités största talang förmågan att tänka utanför ramarna och skifta fokus. Det är så han lyckats hålla sig kvar i rampljuset oberoende av hur inne eller ute det varit med hiphop för tillfället i snart 15 år och det är så han skapat nya sound och återuppfunnit sig själv som artist nästan lika många gånger som han släppt nya album.