Kravitz för begåvad för trista pastischer

ROCK Topplisterockaren Lenny Kravitz är sig lik. Samma coola solbrillor, samma glansiga skinnjacka och samma vurm för det sound som orsakade extas kring decennieskiftet 1960 - 70. Den kärleksrevolution som Kravitz manar till här bär sannerligen det förflutnas prägel, en sorts ompaketering av Zeppelin, Hendrix och Stones till en nedfilad och mer lättillgänglig radiorock.

Skivköpare som har älskat karln ända sedan Let love rule kommer att kunna glädja sig åt en skiva som är 100 procent Kravitz, utan tillsatser. Men den som längtar efter förnyelse eller upplivande brottarhits lär bli besviken.
Tidvis låter det faktiskt riktigt tradigt, som i den släpiga dussinballaden A long and sad goodbye eller i den enformiga, Red Hot Chili Peppers-spattiga funkövningen Love Love Love. Ibland har Kravitz en förmåga att få en låt att verka dubbelt så lång som den egentligen är.

Då och då glimmar det dock till, framför allt när multiinstrumentalisten får till ett riktigt elegant och burkigt gitarriff som bär hela vägen, exempelvis i den snubbligt svängiga singellåten Bring it on. Men det är långt mellan topparna.
Man bör kunna förvänta sig mer av en så pass begåvad musiker än ännu en pastischdominerad mellanplatta. Det är dags att ställa högre krav på Kravitz.

Kravitz för begåvad för trista pastischer

Topplisterockaren Lenny Kravitz är sig lik. Samma coola solbrillor, samma vurm för det sound som orsakade extas kring decennieskiftet 1960-70. Man bör kunna ställa högre krav på Kravitz än pastischer, skriver Björn Lövenlid.