För trettio år sedan ägde den första filmfestivalen rum i Uppsala. Jag var där, fast i kulissen. Jobbade nämligen som dockspelare på Dockteater Totem, vilket var den första lokalen för filmfestivalen. Numera huserar Den lilla teatern här.
En liten hop filmentusiaster drog in i lokalerna med en jättelik projektor och några plåtburkar med film. Lars Hedenstedt, som numera arbetar med film och internationella relationer på Svenska institutet och Nils Bingefors, numera ordförande i Uppsala studenters filmstudio, var bland dem, liksom fotografen Dan Pettersson och Anders Nilsson från ABF. Men den jag nog minns bäst är Torbjörn Säfve, författaren, som bullrade omkring i en stor gammal lottapäls.
Filmgruppen hade fått lämna Musikforum, som då låg i Stockholms nations hus. Kanske för att deras visioner om en internationell filmfestival i Uppsala ansågs för kostsamma. Men Vojo Stanskovskij, konstnärlig ledare för Dockteater Totem, fattade tycke för filmentusiasterna och lät dem testa den lilla teaterlokalen med inte ens hundra sittplatser som festivallokal.
Filmerna gick av ibland och publiken hade en tendens att stanna till långt fram på småtimmarna för att titta på film. Lite ovant för oss som arbetade med en barnteaterpublik. Festivalen varade i fyra septemberdagar och medlemskortet gällde som biljett för samtliga visningar och kostade 25 kronor. Inledningsfilm var den allra första film som någonsin gjorts, Ett tåg anländer till stationen, filmad av bröderna Lumiére 1895. I gamla klipp hittar jag att det mest visades filmer av lokala amatörer. Men bland dem var Harald Hamrell, numera yrkesverksam som regissör och Birgitta Jansson, vars leranimation Semesterhemmet blivit en kortfilmklassiker och som då och då återkommit i festivalprogrammet.
Det blev en publiksuccé och festivalen växte. Redan andra året marknadsfördes den med den kaxiga devisen ”Kan Cannes, kan Uppsala”.
1991 satt jag i juryn för långfilmsklassen. Den tyska regissören Peter Sehr vann med sin debutfilm Den serbiska flickan. Han skrev sedan till festivalen och tackade, priset ledde till att han fick pengar till att göra en ny film. Tror han gjorde några fler filmer sedan, men året därpå blev Uppsala filmfestival en kortfilmfestival, den enda i Sverige. Konkurrensen om ekonomiskt stöd hade hårdnat och det blev viktigt att profilera sig. Uppsala Internationella Kortfilmfestival fick då Oscarstatus, det vill säga vinnarfilmerna visas för Oscarsjuryn och några har faktiskt nominerats också.
Många kända filmgäster har varit här. Cannesvinnande regissören Lindsay Anderson träffade jag dock aldrig, men Viveca Lindfors intervjuade jag samma år, 1993. Hon var här med sin kortfilm En oavslutad historia, samtidigt som hon spelade Anna, tattarkullan på Uppsala Stadsteater. Det var fantastiskt att möta en av de riktigt stora Hollywoodstjärnorna och inse att det verkligen betydde något för henne att visa sin film i födelsestaden Uppsala.
Åtskilliga har arbetat som frivilliga, många regissörer i vardande har gästat festivalen och sovit hemma hos festivalarbetare. ”Det är just det vänskapliga och intima hos den här festivalen som jag gillar”, sa en italiensk regissör på knagglig engelska i en intervju. Och han är säkerligen representativ för de flesta festivalbesökarna genom åren, både filmtittare och filmmakare.
Susanne Sigroth-Lambe är reporter och recenserar film och teater i UNT.