Skulle man bli tvungen att välja ut ett enda ämne som Gustav Mahlers stora genomgående tema, vilket i sig är omöjligt, Mahlers musikaliska universum innehåller allt, skulle det trots allt bli döden. Från det ironiska begravningståget i första symfonin, byggd på barnvisan Frère Jacques (Broder Jakob), fram till nionde symfonins hjärtskärande farväl, går döden som en sammanbindande röd tråd. Inte särskilt underligt, egentligen. För lika närvarande som döden är i Mahlers musik, lika närvarande var den i hans liv. Redan från den tidiga barndomen var döden något mycket påtagligt och närvarande i Mahlers liv. Fem av hans tretton syskon dog redan under spädbarnsåren, ytterligare tre gick bort innan vuxen ålder. Ett av hans egna barn dog endast fem år gammal. Och vid ungefär samma tid fick han själv vetskap om det hjärtfel som alltför tidigt skulle komma att ta hans liv.
Mahler möter i sin musik döden på en rad olika sätt. I sjätte symfonin som en krossande och allt tillintetgörande kraft. I den svidande vackra slutsången i ”Das Lied von der Erde” med en omslutande förtröstan. I fjärde symfonins sista sats som ett barn, med dess naiva vision av himmelriket. Men frågan är om det inte är i andra symfonin, den så kallade "Uppståndelsesymfonin", som på fredag framförs i Uppsala domkyrka, som Mahler ger sin fullödigaste vision av dödens problematik. Första satsen är en dramatisk, närmast skrämmande, dödsmarsch. Andra satsen ger känslan av ett nostalgiskt och snudd på sentimentalt tillbakablickande på ett förflutet liv. Tredje satsen räcker ut tungan åt åhöraren; allt är löjlig fåfänglighet. Fjärde satsen ger uttryck för en innerlig Gudslängtan. Och så den väldiga sista satsen, där till en början en hel värld tycks rasa samman, men som slutar i en väldig triumf; uppståndelsen och segern över döden. Ja, Mahlers klassiska uttalande om att en symfoni måste vara som världen, att den måste innehålla allt, stämmer i allra högsta grad in på Tvåan.
Andra symfonin skrev Mahler mellan åren 1888 och 1894. Tillkomsthistorien är aningen snårig, men väl känd, och jag tänker endast mycket kort beröra den här. 1888 skrev Mahler första satsen som ett separat verk, ”Begravningsriter”. Detta spelade han 1891 upp på piano för sin mentor och vän, dirigenten Hans von Bülow, som skoningslöst avfärdade musiken. Mahler blev förtvivlad men fortsatte ändå att arbeta med symfonin. Han ville infoga en kör i finalen, men var rädd för jämförelser med Beethovens nia. Det förlösande ögonblicket kom dock, ironiskt kan tyckas, på von Bülows begravning 1894. Där framförde en barnkör Klopstocks "Uppståndelsepsalm". Mahler berättar i ett brev hur den ”gudomliga inspirationen” slog ner som en blixt. Han visste genast hur han skulle avsluta sin symfoni. Han tonsätter de två första verserna i Klopstocks text och skriver själv de sex avslutande verserna. Efter nästan sju år är symfonin färdigskriven.
På fredag framförs alltså Tvåan i domkyrkan, som en del i ett kyrkomusiksymposium. Att framföra Mahlers tvåa i ett kyrkorum är inte alls något ovanligt. Den är med sin uppståndelsetematik förmodligen Mahlers mest kristet färgade verk. Ändå är det inte helt oproblematiskt att sätta in symfonin i ett kyrkomusikaliskt sammanhang. Inte minst för att Mahlers egen religiositet var allt annat än entydig. Han bar på en innerlig Gudstro, men var fullständigt odogmatisk, en sann universalist. Han föddes som jude men konverterade till katolicismen. Konverteringen var dock förmodligen ett rent karriärsmässigt drag, nödvändigt för att i ett utpräglat antisemitisk klimat kunna få det eftertraktade jobbet som ledare för Wiens hovopera. Gud var för Mahler varken bunden till kyrka eller synagoga, utan närvarande överallt.
Samtidigt lyckas Mahler i sin symfoni röra vid och gestalta några av den kristna trons innersta mysterier. Det handlar inte då främst om att den uttrycker en tro på ett liv efter döden. Snarare handlar det om att Mahler gestaltar korsets kosmiska drama, det som varje människa är indragen och spelar en roll i, den återkommande rörelsen från död till liv som ständigt pågår i allas våra liv. Det Mahler gör i sin symfoni påminner om dopets symboliska död, nedsänkandet i dopgraven, reningen och uppståndelse till nytt liv. ”Sterben werd' ich, um zu leben”, sjunger kören i ett av finalens stora klimax. ”Jag måste dö, för att kunna leva”. Det är denna hemlighet Tvåan mynnar ut i. Och det handlar då inte bara om den fysiska döden. Utan om den andliga död och pånyttfödelse som människan hela tiden måste gå igenom för att verkligen kunna leva. Det är inte bara konsten att dö Mahler gestaltar, utan kanske främst konsten att leva. Ja, det är en och samma konst, tycks Mahler vilja säga.
De två sista satserna i symfonin, den korta fjärde satsen, som består av sången ”Urlicht”, vars text är hämtad ur folkdiktsamlingen ”Des Knaben Wunderhorn” som Mahler tonsatte flera texter ur, och den jättelika sista satsen, hör till den mest intensivt känsloladdade och rörande musik Mahler skrivit. Här gestaltas på ett storslaget sätt just rörelsen från krossat och ödelagt liv till uppståndelse och pånyttfödelse. Ett budskap träder tydligt fram: Lidandet är inte meningslöst. Allting har ett mål: Gud. Om en sådan övertygelse kan vara svår att uppnå i livet, visar Mahler att den åtminstone är möjlig i konsten. På så sätt visar symfonin också på konstens transformativa kraft.
Det mest centrala budskapet i Tvåans final har jag dock alltid upplevt mig finna i uppmaningen, som Mahler ger en tydlig musikalisk betoning, ”Hör auf zu beben, bereite dich zu leben!”. Låt alltså inte ängslan och ångest förtära dig. ”Bered dig på att leva!” Det är en sådan beredskap Mahler med sin symfoni vill ge oss. Konsten kan förvandla oss, är det som om han vill säga, transformera våra plågsammaste sår och djupaste smärtor till nytt liv. Döden leder till livet. Konsten kan få oss att uppstå på nytt. Vad Mahlers andra symfoni ytterst lyckas åstadkomma är i sanning något storartat. Den sätter människan i stånd att leva.