Konventionell krönika

Det är tonårsverfremdung galore i lösögonfransar och päls - frågan är bara om han älskar Bowie mer än han hatar livet.
Ian Curtis blev under den korta tiden mellan genombrott och självmord, och ännu mer efter självmordet, en gud för postpunkgenerationen. Hans texter, inte minst den sönderspelade Love will tear us apart, speglade hans eget inre kaos som blev ännu mer kaotiskt när han diagnosticerades med epilepsi.

Sjukdomen tvingade honom till tunga mediciner med biverkningar som de flesta rockstjärnor ändå lider av - kräkningar, dubbelseende och nedsatt hjärnkapacitet - men som, desto mer tragiskt för en rockstjärna, dessutom tvingade honom till tidiga kvällar och avhållsamhet från sprit.
Fotografen och videoregissören Anton Corbijn umgicks i Joy Divisions kretsar vid tiden för deras genombrott. Control, baserad på Curtis änka Deborahs självbiografi, är hans debutfilm. Båda faktorerna märks tydligt i filmen. Den är en rätt konventionell rockkrönika med (alltför) stor respekt för de inblandade. Corbijn bemästrar tidsmarkörerna och musiken men inte känslorna; han behandlar Curtis stormar med distans, som om han var rädd för att göra fansen besvikna och någon, förmodligen Deborah, ledsen.

Filmen lever tack vare Sam Riley i huvudrollen. Riley är redan en stjärna, hans porträtt av Curtis är inte bara porträttlikt, hans inre låga håller hela filmen brinnande trots att den känns längre än Joy Divisions hela karriär.