Kontroversiell fadosångerska underhöll Sverige

Musik:Cristina Branco, Kulturhuset, Stockholm 27/11Hon är inte från Lissabon, hon sjunger inte på de traditionella fadoställena och vägrar bära den svarta sjal som är fadistans speciella kännemärke. Bara det gör Cristina Branco kontroversiell hos fadopuristerna. Att hon dessutom nu är med och förnyar den portugisiska folkmusik som har stelnat i formerna på Lissabons fadokrogar, får musikpoliserna att se rött. Men den stora publiken älskar henne desto mer.Dramatik och melankoliFado är högstämd dramatik. En våg av melankoli som sköljer in från Atlanten. Fadon berättar om brustna hjärtan, om sjömän som aldrig återvänder, om döden och evigheten. Det är ämnen som Cristina Brancos sånger också behandlar, men hon tillför en slags behaglig svalka i det högstämda. Hon är en sångerska som har perfekt kontroll över sitt uttryck. Visst bjuder hon här på sin första Sverigekonsert på drama och allvar, men gömmer inte bort dynamiken. Musiken andas, lever, viskar och smeker; allvaret blandas med dans och livsglädje.MjuktSex album har hon gett ut. I först hand sjunger hon sånger från förra årets mästerverk Sensus. Men hon ger också smakprov från nya albumet Ulysses, som kommer i januari. Till sin hjälp har hon fyra svartklädda musiker. En pianist har tagit plats bland de akustiska gitarrerna. Han spelar så mjukt, så mjukt för att inte dränka strängmusiken. Tre av musikerna rör knappt en fena under spelningen, de är allvarsmän som lägger allt kraft i musiken. Den fjärde, Custódio Castelo, spelar tolvsträngad portugisisk gitarr. Han är däremot en musikant som spelar med hela kroppen, en virtuos som låter pekfingret fladdra som en insektsvinge över strängarna. Castelo har komponerat merparten av den ljust vemodiga musiken, som får mig att koppla till soundtracken till Fellinis filmer.Fiskmås perspektivPå knagglig engelska berättar Cristina Branco om texterna. De kan beskriva Lissabon ur en fiskmås perspektiv, två älskandes möte i sädesfältet, Portugal under 70-talets diktatur eller bara glädjen i få leva. Egentligen behöver hon inte förklara. Sång och musik går fram ändå, den träffar hjärtat utan omvägar. Långa stunder bjuder hon och kvartetten på stort artisteri, det är bara att luta sig bakåt, sluta ögonen och njuta.— Vi portugiser är inget sorgset folk, det är bara våra sånger som är sorgsna, säger Cristina Branco med ett kort skratt efter ännu en melankolisk ballad.Visst går det ett sorgset stråk genom fadomusiken. Ändå blir man upplyft när man lyssnar. Rentav lycklig. Det är en del av fadons speciella dragningskraft.