Kontrastrik musikkväll i aulan

Programmet inleddes med ett oerhört gripande stycke musik av Arvo Pärt, Cantus till minne av Ben­jamin Britten, för stråkorkester och rörklocka. Verket skrevs under åren strax efter Brittens död, 1976 och har ingredienser som vi förknippar med Pärts komponerande: en enkelhet som ändå ger ett subtilt och komplicerat slutresultat och ett rikt emotionellt innehåll, som den här gången förstärktes av syftet att hylla den bortgångne kollegan. I tonarten a-moll hörs ett flöde av enkla skalrörelser som så småningom endast finns kvar i de djupare stråklägena, medan violinerna spelar en enda ton, kvinten, i väntan på slutackordet. Kammarorkesterns stråksektioner imponerade under Mägis lugna och inkännande ledning.Kontrasten kunde knappast ha gjorts med större eftertryck när programmet sedan fortsatte med Igor Stravinskys Konsert för piano, blåsare, kontrabas och slagverk från början av 1920-talet. Efter den lugnainledningen i orkestern kommer pianot till tals i ett furiöst allegro, med en solist som verkade vara fullständigt förtrogen med sin sats och dessutom i högform. Stravinskys tonspråk är svårt att definiera - här finns karnevalsstämning, blandad med majestätiska passager, speciellt i andra satsen där pianots medverkan bygger mer på ackord än på löpningar, ofta i oktaver, som i förs­ta satsen. Blåsare, kontrabas och slagverk såg ut att trivas med sin solist och dirigenten hade lyckats mycket väl med balansen mellan solist och orkester.Konsertens tredje inslag blev Pjotr Tjajkovskijs femte symfoni med det berömda hornsolot i and­ra satsen. Nu var förstås Uppsala Kammarorkester samlad på podiet och gav sin trogna aulapublik en högtidsstund, nästan en timme lång. Mycket har sagts och skrivits om verkets karaktär, men dess hållbarhet efter ett drygt sekel har väl ingen ännu bestridit. Dirigent och orkester karaktäriserade verket som en utveckling från den ängsligt melankoliska inledningen till det triumfartade slutet då tonarten också går över från moll till dur. I alla skeden av verket ser man Mägi styra sina styrkor med en fast beslutsamhet, som ändå utstrålar ett imponerande lugn även i stormiga passager. I sin orkester har han ett följsamt instrument — att publiken uppskattade kvällens musik framgick tydligt av de stående ovationer som följde efter slutackordet. Även orkestern hyllade sin dirigent med en välförtjänt touche.