Kontrasternas Serenad
OD:s Serenadkonsert kom i år att handla om kontraster. Känslig a cappella-sång varvades med våldsamt snabba trombonsolon och medeltida danser. Det var en kväll som bjöd på många utmärkta framföranden, konstaterar Anders Bragsjö.
Dirigent Robert Sund styrde omsorgsfullt kören genom de två första kontrastblocken; två sånger av David Wikander med sin växling mellan livligare och lugnare senromantik framfördes subtilt nyanserat och rubaterat. De två sångerna av Jean Sibelius sjöngs dels lagom prydligt subtilt (till föga subtil text), dels betydligt rufsigare med kolossal dynamik utan att knäcka rösterna.
Strålande framförande
Tenorsolist Anders Andersson sjöng två a cappella-inslag med kören. En sång av Hugo Alfvén, Natt, vackert känslig där framförandet kändes en aning stelt men med skicklig röstbehandling och med av Robert Sund perfekt koordinerat sång-med-sluten-mun-stöd av kören. Och en slovakisk folkvisa i arr av Zdenko Mikula, en stark kontrast med sin livligare, mer mångnyanserat harmoniknepiga nationalromantiska stil. Strålande framförd.
Den världsberömde trombonsolisten Christian Lindberg uppträdde i klädsel som fick en att sakna läderjackan och motorcykeln, men oj som han spelade! Tre anonyma medeltida danser från 1475 (1475= medeltid?) spelades som helt
plötsligt soloinpass från läktaren. Våldsamt snabba passager med dubbeltungaspel och staccato, växlande nyansering och mildare, långsammare legatospel, det var bara att tacka och buga.
Att han också är tonsättare fick vi höra i kompositionen ? ty solen är uppe! till August Strindbergs text. Där fungerade Lindberg som körens kombattant. Han kunde på trombonen ömsom morra (fladdertunga), gläfsa och spela tjutande glissandi. Han kunde också uttrycka mjukare, mildare tonfall, men allt växlade. Kören motsvarade vokalt hans spel, och när han läste dikttexten gjorde kören sitt bästa att störa. Strindberg var på kant med det mesta, och denna strålande tonsättnings lika strålande framförande visade tydligt på det. Jag misstänker att dirigent, kör och solist hade ganska roligt ?
Uttrycksfull sång
En a cappella-sats ur Sven-David Sandströms verk Längtans segel till Kristina Lugns text gav en skarp kontrast till Lindbergverket. Lugna klusters som övergick i moll- och durklanger. Ibland mjukt, ibland påträngande patos och t o m stänk av Lugns svarta humor, allt gav en säreget uttrycksfull sång som framfördes utmärkt.
Mot slutet av konserten framfördes musikalsången Send in the clowns, i ett visserligen skickligt arr av Michael Martin, där främst pianist Alin och körens förstatenorer kunde visa sig på styva linan. Snyggt, men ändå inte så lyckat att framföra musik tänkt för soloröster i körversion.
Hoagy Carmichaels Stardust var sista verket. Lindberg solospelade i eleganta tonvindlingar till körens big band-liknande sång, och Peter Lindahl deltog så småningom med sin kontrabas. Detta mjuka stycke var en passande kontrast att avsluta kvällen med. "Stardust gives you a romantic feeling" — oh yeah!
Så jobbar vi med nyheter