Konsumtionshets, åtrå & eventuella uppror
Stephenie Meyers osannolikt framgångsrika Twilight-serie är full av könsstereotypa klichéer och konsumtionshets. Men Malin Nauwerck lyckas ändå spåra en subversiv potential i texten.
En skylt utanför den lilla staden Forks, i nordvästra Washington, välkomnar besökare. Huvudkaraktären Bella i Stephenie Meyers Twilight-serie bor och går i high school i Forks, vilket har inneburit att antalet turister har ökat markant.
Foto: Ted S. Warren
Inlevelse är förstås bra, men att förälska sig i en litterär gestalt gör att litteratur blir till liv, och alla som har läst Madame Bovary vet vad som händer sen. Att inte läsa litteratur som konst utan för dess innehålls skull har sedan Flauberts dagar ansetts som okritisk eskapism. Twilight-serien är förstås ett skolexempel på dålig och destruktiv litteratur: torftigt skriven, präglad av könsstereotypa klichéer och konsumtionshets. Ännu mer provocerande är hur det i Twilight-seriens fall inte finns någon motsättning mellan den materialistiska exploateringen av böckerna och böckerna själva: Barbie- och Kendockor, T-shirts, bokmärken och guider till "Twilight the Movie". Hjälten Edward personifierar sammansmältningen mellan romantik och kommersialism: å ena sidan en underskön pianokompositör som vill ge Bella en tvåhundra år gammal diamantring, å andra sidan en svinrik sportbilssamlare som ser ut som "en modell i en annons för regnrockar".
Den typiska Twilight-läsaren drivs av åtrå till drömprinsen Edward och blir med denna logik brudig och barnslig, kärlekskrank och korkad. Men kan det verkligen vara så enkelt?
Vad Meyers kritiker ofta missar är att seriens tjuskraft bara blir begriplig om man också förstår vad Bellas och läsarens begär till Edward representerar. En vampyr är oberoende av mat och sömn, besitter oändlig kunskap, obegränsade tillgångar, evig ungdom och skönhet. Begäret efter honom är en längtan efter att vara fullkomlig i stället för ofullkomlig och övermänsklig i stället mänsklig.
Spänningen som uppstår mellan övermänniskan Edward och människan Bella - den starke mannen och den svaga kvinnan - utgör seriens förutsättning. Genom anspelningar på litteraturens starkaste passionsberättelser återberättar Meyer en välkänd historia om oskulden och den mörke främlingen. Huvudkonflikten består i att Bella vill bli vampyr (övermänniska) och att Edward vägrar att göra henne till det. Detta utifrån argument som vi känner igen från annan litteratur som behandlar frågan om evigt liv: vad blir livet egentligen värt om det inte har något slut? Går det att stå ut med att vara evigt frusen i tonårig gestalt? Vad händer med den odödliga själen om kroppen också blir odödlig?
Skönheten i dessa typer av berättelser bottnar i obalans, längtan, omöjlighet och drivs av något som kan liknas vid vampyrens hunger efter människoblod. Ett ouppfyllt, pockande begär som inte låter sig tillfredsställas.
Men vad är det då som sker när Meyer i fjärde boken helt oväntat låter Edward 'bita' Bella på alla möjliga sätt och därmed förvandla henne till sin jämlike? Att författaren väljer att tillfredsställa Bellas och läsarens begär är förstås ett brott, inte bara mot traditionen och genren, utan också mot de tre första böckerna i serien. För vad var poängen med att låtsas upphöja det mänskliga livet om det ändå skulle visa sig att vampyrlivet är vida överlägset (sinnesförnimmelserna starkare, människorna vackrare, sexet bättre)?
Svaret är kanske överraskande (och dessutom svårt att urskilja bakom seriens dimridåer av amerikansk moralism och abortmotstånd), men det heteronormativa begäret efter den muskulöse, omnipotente, rebelliske mannen blottar också ett mer grundläggande begär efter total gränsöverskridning i tid och rum. Twilight-serien, som tar avstamp i de konventioner och klichéer som kvinnliga protagonister och läsare alltid har tvingats förhålla sig till, erbjuder också en utväg. Visserligen befinner sig Bella i en text som är sexistisk och stereotypiserande - ett klaustrofobiskt rum som erbjuder mycket begränsade rörelsemönster - men när hon har snubblat sig igenom de tre första romanerna hittar hon en spricka och flyktlinje i texten. För Meyer är uppenbarligen beredd att bryta mot sin egen berättelses logik, böja lagarna i sitt eget litterära universum för att hennes protagonist, och därmed läsaren, ska få det hon helst av allt vill ha.
Bellas längtan efter att nå bortom de strukturer som håller henne fången är i slutänden ett begär efter döden. I och med att Bella blir vampyr kan den klumpiga, hjälplösa, ofullkomliga människa som läsaren till en början identifierar sig med inte längre få leva. Kvar står en underskön och stark kvinna med superkrafter och ett svart, blänkande kreditkort.
Konsumtion hyllas alltså in i det sista, men viktigare är att Bellas förändring till övermänniska avmystifierar och dekonstruerar den dyrkade Mannen. Allt som var spännande och farligt är nu också kvinnans, och detta sker på bekostnad av mannen. I slutet återstår av den ouppnåeliga vampyren Edward endast en fyrkantig svärmorsdröm vars idéer om den mänskliga själen inte stämde när allt kom omkring. Bella som använder sig av och parasiterar på Edward för att erövra hans egenskaper är därför den egentliga vampyren. Om Meyer har någon subversiv potential ligger den här.
Så jobbar vi med nyheter