Redan som tonåring fascinerades Jörn Johansson av de medeltida bilderna i kyrkornas altarskåp, de som skulle berätta för menigheten om vad bibeln och predikningarna, hållna på latin, handlade om. Numera är Jörn Johansson pensionerad lärare, boende norr om Björklinge, och han har under det senaste decenniet rest runt i landet för att dokumentera altartavlor och sammanställa denna bok, "Medeltida nordtysk kyrkokonst i Sverige" (Bokförlaget Carmina). Varje altarskåp har ett bibliskt berättande tema och författaren själv har fotograferat dem.
– Det är så fascinerande att träsnidare verkar ha tänkt igenom i detalj vilka personerna är som de ska skildra i bild och hur figurerna uttrycker sina handlingar och känslor. Träsnidarna var självständiga konstnärer, men de var också influerade av den tid de verkade i, säger Jörn Johansson.
– Många andra böcker om altarskåp och kyrkokonst är allmänt hållna. Det är egentligen aldrig visat på nära håll hur figurerna agerar och hur deras ansiktsuttryck ser ut.
Han berättar att konsthantverkarna på medeltiden var noga med att torka råmaterialet, ekträ, och sedan stryka på en blandning av lim och krita 15 – 20 gånger. Det skulle torka mellan varven och processen var tidsödande.
– Underlaget är det vita man kan se på ställen där färgen försvunnit. Förgyllningarna var flera gånger tjockare än vad förgyllningar är i dag. Det är fantastiskt att konstverken har hållit genom mer än 500 år.
Senare tiders eluppvärmning av kyrkorna har dock orsakat en del skador.
Bokens exempel är hämtade från perioden 1350 – 1550. Under den tiden fanns det två stora europeiska områden som dominerade tillverkningen av altarskåp, Nordtyskland, med Lübeck som centralort, samt Flandern med Bryssel och Antwerpen som centralorter.
I uppländska kyrkor är det många altarskåp från Nordtyskland. Det tror Jörn Johansson beror på att grannförsamlingarna inspirerades av varandras konstinköp.
– Ofta var det någon rik privatperson som bekostade inköpet av en altartavla. Det kunde vara en slottsherre eller en liten grupp storbönder som gick samman om finansieringen.
De flesta altarskåp saknar signaturer, men några få konstnärsnamn är kända. Det är Bernt Notke, som är mest känd för sin skulpturgrupp "St Göran och draken" i Storkyrkan i Stockholm, Hans Hesse och Johannes Stenrat som exempelvis gjort altartavlan i Bälinge kyrka. Men även om de signerat verken är det inte säkert att de lagt sin personliga hand på dem. Det kan lika gärna vara verkstäder som tillverkat altarskåpen på uppdrag av dem.
– De flesta konstnärerna bakom altarskåpen är okända. Precis som kalkmålare, där vi bara känner till namnen på en handfull av alla de som målat bilder på tak och väggar i kyrkor.
Det finns några gemensamma drag bland altarskåpens figurer. Romerska soldater skildras med bistra, lite slutna ansikten medan Jungfru Maria ges ett eftertänksamt ansiktsuttryck, kanske för att spegla citatet från Bibeln: "Maria gömde och begrundade detta i sitt hjärta". Josefs uppsyn är ofta mer förvånad, som om han inte riktigt begriper vad han är med om.
Under 1700-talet blåste förändringarnas vind genom kyrkobyggnaderna. Strama och spartanska franskklassicistiska ideal gällde och många kyrkor vitkalkades inuti. De färgstarka och förgyllda altarskåpen plockades bort. Några eldades upp, medan andra stuvades undan. Jörn Johansson berättar att i Litslena kyrka hittade man ett altarskåp på orgelläktaren där det stått bortvänt och bortglömt under ett par århundraden.
– Det är en konstskatt som finns i våra kyrkor. Den konst som jag visar i boken kan uppfattas på en mängd olika sätt beroende på vem som betraktar den. Men jag tycker att huvudsaken är att den berör och ger upphov till funderingar.