I bassängen kan mellanchefen plötsligt bli rebell – det är anledningen för en av deltagarna i Stockholm Konstsim Herr att ägna sin fritid åt konstsim. ”Rockdrömmarna är bye bye, men konstsimmet är lite som att ha ett band” är en annan. Männen i klubben är alla kring 40, finner sig på olika sätt inte till rätta i sina liv och väljer konstsimmet som en protest mot livets meningslöshet.
”Män klär sällan av sig och ställer sig inför publik,” säger Jane Magnusson i filmen, journalist och i inledningsskedet också gruppens tränare – samt manusförfattare till Måns Herngrens film Allt flyter om ett manligt konstsimlag.
Den som klampar in på en arena där man inte har någon hemortsrätt får antingen göra det ordentligt, bättre än alla andra, eller göra en grej av sin avvikelse, ungefär som forna tiders damorkestrar. En man i en traditionellt kvinnliga arena hamnar i allmänhet i det sistnämnda, och slår som bekant lätt över i komik (tänk på farsgreppet ”män i klänning”).
Men filmen snuddar knappt vid de frågorna, i stället får vi följa lagets träning inför VM i Milano. Det är lite för enkelt och lite för traditionellt upplagt, och säkert en produkt av att regissören också är en av simmarna, men det är trevligt och hjärtevärmande.
Komiskt också, men bara ibland. Inledningsscenen är perfekt, torr humor: vi hör en välmodulerad engelsk röst som säger ”Det första min svensklärare sa till mig var att nyckeln till det svenska samhället är att gå med i en klubb” – och så får vi se ett gäng håriga medelålders män som vitar med armarna för att hålla sig kvar i sittande läge på bassängbotten.
Det är roligt.
Filmen gör sig ändå aldrig lustig över männen som simmar, ens när vi får se ett tjeckiskt, mycket rundlagt, VM-lag i randiga baddräkter. Det är det här de gör, de finner mening i det, och vem vill raljera över det? Samtidigt får man intryck av att Stockholm Konstsim Herr lika gärna hade kunnat bli en klubb för modellflygplansbygge eller amerikansk fotboll. Då hade det förstås inte blivit en film. Och det hade varit synd.