Jag skrev nyligen att Uppsala konstmuseum var på väg i rätt riktning. Jag ber om ursäkt. Jag hade fel.
Jag har inga synpunkter på att konstmuseet handlar av människor som står åtalade för häleri. Skulle de dömas, däremot, utgår jag från att Uppsala kommun inte genomför köpet, vilket gårdagens beslut i kulturnämnden styrker. Det är sakfrågan, alltså avsikten att i åratal lägga halva sin inköpsbudget på keramik från Upsala-Ekeby, som är en katastrof.
Det är alldeles korrekt att prylarna från det anrika bruket de senaste åren, i takt med den aldrig sinande vurmen för vintage, blivit allt populärare och sannolikt ännu inte nått sin topp. Det är också sant att Upsala-Ekeby har producerat en hel del riktigt snygga föremål av några av det svenska 1900-talets främsta industriformgivare. Jag har själv svårt att slita mig från ett skyltfönster som lockar med Anna-Lisa Thomsons strama 30-talsformer eller en grafisk sensation som den svartvita serien ”Atoll” av Hjördis Oldfors. Jag håller med om att Upsala-Ekeby kan ge upphov till ett drabbande ha-begär.
Det jag inte håller med om är att Uppsala konstmuseum ska sänka sina ambitioner om att bli ett riktigt bra museum för samtidskonst, vilket man obönhörligen gör om man låser en stor del av budgeten för att bli en bastion för vintagefluktande Upsala-Ekeby-frälsta formdårar som jag själv. Det handlar inte heller bara om inköpsbudget. En samling ska också förvaras, underhållas och visas.
Det är rimligt att Uppsala sätter fokus på den formhistoria som Upsala-Ekeby representerar. Men inte genom att offra Uppsala konstmuseum.