Konsten måste verka i det öppna

UNT:s kulturchef om terrordåden i Danmark och hoten mot konstnärer.

Köpenhamn. Blommor utanför kulturhuset Krudttønden i stadsdelen Østerbro i Köpenhamn på söndagen.

Köpenhamn. Blommor utanför kulturhuset Krudttønden i stadsdelen Østerbro i Köpenhamn på söndagen.

Foto: Ola Torkelsson / TT

Kultur och Nöje2015-02-15 17:07
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

”Önskar att det finns något psyk där ute som har planer på att döda denna jävla hora.”

Visst har jag varit förskonad, både före och efter den där texten i Expressen. Den om rasistiska uttryck som föranledde en digital önskan om min död; en listigt formulerad önskan för att möjligen hålla sig inom lagens ramar. Ett hot med karaktär av västanfläkt, i jämförelse med vad kollegor och andra som lever under ständiga angrepp mot liv och hälsa tvingas stå ut med år efter år.

Men känslan dröjde sig kvar, känslan av att plötsligt sakna hud och bara vilja stanna inomhus.

I lördags arrangerades en manifestation på Kulturhuset i Stockholm för att uppmärksamma de hot som kontinuerligt riktas mot författare och konstnärer från högerextrema grupper. Hakkors, hotmejl, misshandel, och med stor systematik. ”Läget är akut”, menar Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius.

Och samtidigt, i Köpenhamn, avbryts ett debattmöte på temat ”konst, hädelse och yttrandefrihet” av intensiv skottlossning, av allt att döma riktat mot den deltagande konstnären Lars Vilks.

Senare på kvällen sköts en 37-årig man till döds vid stadens synagoga, där han stod på vakt utanför under en pågående Bat mitzvafest. Liksom offren i Paris mördades han på grund av sin judiska identitet, och Europa tycks nu befinna sig i ett helt ofattbart läge – ett där judiska skolor, museer och synagogor tvingas hålla stängt på grund av antisemitiskt hat.

Lars Vilks är som bekant en av de konstnärer som levt under hot i åratal – saknat hud om ni så vill – på ett sätt som måste vara oacceptabelt för varje demokrati. Och det alldeles oavsett vilka uppfattningar han saluför. Han har, för att citera DN:s Björn Wiman, ”möjligen inte burit upp yttrandefrihetens symboliska tyngd med samma grace som vissa skulle önska”. Men den insikten ändrar inte det faktum att bakgrunden till att Vilks sedan många år lever som en mänsklig måltavla är ”att han som konstnär skapat ett verk som misshagar religiösa fundamentalister”. (DN 15/2)

Jag talar gärna om Vilks häpnadsväckande grova uttalanden (”det finns för många muslimer i Sverige”) och de hetsande bruna rörelser som han har lånat sig till (Stop islamization of nations, Tryckfrihetssällskapet).

Men för att överhuvudtaget kunna föra den diskussionen måste vi först försvara en ordning där konstnärer och journalister kan uttrycka sig offentligt – och inte tvingas stanna inomhus.

Krönika