Den våtvarma festivalfilten är tillbaka. Åter lägger den sig över det svenska nöjeslivet sex veckor framåt, som numera varje år i februari. Som ett snösäkert sportlov täpper den effektivt igen all luft för det mesta av annan populärmusik i mediebruset under drygt en och en halv månad.
DET ÄR SVÅRT att komma undan även om man nu inte tittar. Det som skrivs här om tävlingen är som bekant inte direkt det enda. Att vara deltagare i en Melodifestival innebär att du viks ut på alla ledder och ur alla vinklar. Men medieutrymmet verkar å andra sidan motsvara det tittarintresse som bevisligen finns varje år.
I fjol gjorde som lägst 2,8 miljoner tittare festivalval
i deltävlingarna på fjärrkontrollen, och ända upp till närmare 3,7 miljoner under finalen i Globen när Eric Saade passerade en glasvägg och vann med Popular.
DET GJORDE SOM vanligt Melodifestivalen till årets överlägset mest sedda tv-program i svensk tv. Anledningen är att det är mer åsikts-tv än musikalisk underhållning.
Och för åsikterna står du som tittar. Något som SVT så väl förstått.
ANNARS TAR MAN inte med Björn Ranelid och Thorsten Flinck i startfältet.
Egentligen tar man inte med en produkt som Sean Banan heller om man inte vill väcka reaktioner, men han går lika mycket in under kategorin barnunderhållning då det här är lördagskvällens ofrånkomliga familjeunderhållning.
SVT INSER ATT man måste överträffa sig själv ännu en gång för att behålla uppmärksamheten. Det räcker inte längre med att kasta in Carola eller Lena Ph som säkra kort i leken för att väcka nyfikenhet. Charlotte Perrelli är visserligen med igen, efter att ha varit musikaliskt försvunnen sedan hon var med senast 2008, men det är knappast hon som får dig att diskutera med kollegerna på lunchen.
Medan barnen sjunger Sean Banan i kör på dagis tycker lunchrummet till om Flinck och Ranelid och deras tillkortakommanden och förtjänster i ett sammanhang de själva och ingen annan trodde de skulle medverka. Bara SVT kunde klura ut det.
De ska de förstås ha beröm för. Det skrivs ju om dem också här i dessa rader. Men intresseutmaningen lär blir allt värre vad det lider.
Vad ser vi nästa år? En sångkvartett med kungens kompisar? Markus Birro? Oskarshamnsbaserade dansbandet Juholtz?