Konsten att skriva en intrig
KRÖNIKA. Två amatörfoton hittas utställda på ett staffli med en vas blommor i en tvättstuga. Ett hot? Ett spratt? Ett vadå? Lena Köster funderar på en romanintrig, men får nej från redaktören.
Lena Köster
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För osannolikt får det vara, men inte för långsökt och absolut inte totalt kokobäng.
Vad tror läsaren om följande:
Huvudpersonen Karins bästa väninna Mia hittar två amatörfoton utställda på ett staffli med en vas blommor bredvid i ett rum som gränsar till bostadsområdets tvättstuga. När hon ser närmare på bilderna, upptäcker hon att de föreställer medlemmar i Karins familj.
Mia ringer och berättar om fyndet. Karin häpnar, blir arg, förskräckt. Det är ju bilder som hon själv har tagit. Och som, såvitt hon vet, befinner sig i ett album i gillestugan. Eller?
Vad är det frågan om? Stulna fotografier? Ett hedrande av huvudpersonens avlidna mor, som finns med på en av bilderna?
I en tvättstuga som Mia bara nyttjar ibland och som Karin aldrig har varit i.
Ett hot? Ett spratt? Ett - vad då?
Nä, säger min redaktör. Det där kan du inte använda. Det är för konstigt och ologiskt, leder ingen vart. Tvättstugor och vanliga familjebilder. Du får hitta på nåt bättre om du ska skapa samband och spänning.
Vad då hitta på?!
Det här är precis vad som just har hänt mig. Det är jag som är "Karin" och min väninna som är "Mia". Tvättstugan finns i en nordlig Uppsalastadsdel och bilderna norpade min väninna från tvättstugan och gav tillbaka till mig.
Författare försöker hålla ihop sina intriger och låta allt ske av en anledning. Men detta?
Den som till äventyrs är inblandad eller har en idé om vad mina familjebilder gör i den främmande tvättstugan, får gärna meddela sig.
Själv ska jag fundera igenom saken en gång till och se om inte den besynnerliga händelsen trots allt går att baka in i min pågående roman, som en sidointrig. Eller... kanske inte...