Konsten att överleva sorgen
Monologen Ett år av magiskt tänkande av amerikanska Joan Didion har premiär på Uppsala stadsteater torsdagen den 25 mars. Det är en pjäs om att förlora sina käraste och om tiden efter. Om att överleva.
Skådespelerskan Anna Carlson spelar monologen "Ett år av magiskt tänkande" på Uppsala stadsteater
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Ja, för när döden är som påtagligast är också livet som mest närvarande. Kanske är det det som Anna Carlson menar då hon berättar om monologen Ett år av magiskt tänkande, som om några dagar har premiär på Uppsala stadsteaters lilla scen. För sorg är tyvärr något av det som tillhör livet och som de flesta av oss nog känner igen oss i. Alla har vi någon som gått bort. Likafullt drabbar sorg och död oss lika obarmhärtigt då det sker.
- Jag tror inte att man någonsin kan förbereda sig på vad sorg kommer att göra med en. Det är som att försöka förklara för en gravid kvinna hur det kommer att bli att få ett barn, men det går aldrig att förklara innan det har hänt. Det är samma med sorg. Och det är det Joan Didion skriver om, säger Anna Carlson.
Ett år av magiskt tänkande bygger nämligen på Joan Didions egna erfarenheter, hennes eget liv. Ett liv som slås i kras då hennes man och senare också hennes dotter dör. Och hon, Joan Didion, blir ensam kvar med sin sorg och sina magiska tankar.
Eller OM-tankar som Anna Carlson kallar dom: Om jag gör så här så kommer han tillbaka. Tankar av galenskap. Om att bemästra tillvaron. Om att ta sig från en dag till en annan.
- Didion berättar om allt det där som många, som drabbats av en förlust, kan känna igen sig i och som hon, till skillnad mot många andra, förmår sätta ord på. Vi talar i detta land om ett slags sorgearbete, det låter så rationellt och lättvindigt. Många säger att tiden läker alla sår. Flera av dem som exempelvis drabbades av tsunamin säger att det inte är sant men att man i bästa fall lär sig att fortsätta leva, säger Anna Carlson.
Monologen Ett år av magiskt tänkande är Anna Carlsons stora comeback efter tre års tjänstledighet som Teaterförbundets ordförande. Det är en monolog som hon själv föreslog skulle spelas på teatern efter att hon läst Didions bok, som hon tyckte kändes väldigt angelägen, och då hon av en slump upptäckte att den också gjorts som pjäs.
- Jag sa för några år sedan att jag aldrig mer skulle göra en ensam text då det är så roligt att arbeta med sina kolleger. Det blir så ensamt. Men så såg jag pjäsen och det kändes som en större utmaning och jag gillar utmaningar och är en problemlösare, säger Anna Carlson.
De tidigare monologerna - Kristina Lugns Bekantskap önskas med äldre herre, Elsie Johanssons Pappa och jag och Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna - som Carlson gjort har dock varit som kortare lunchteater och inte som nu en längre kvällsföreställning.
Att göra en monolog kräver dock sitt av den ensamme skådespelaren. Det märktes inte minst då Agneta Ekmanner premiärspelade pjäsen och var tvungen att avbryta mitt i föreställningen. Något som dock inte verkar skrämma Anna Carlson, som tillsammans med regissören Voula Kereklidou kortat och befriat pjäsen från rena amerikanska associationer. Dessutom säger hon sig vara på det klara med vikten av att hushålla med energin för att räcka igenom hela pjäsen.
Slutligen vad vill du att publiken ska ha med sig då de går ifrån föreställningen?
- Jag hoppas att pjäsen ska vara som ett reningsbad. Att man ska gå ut och känna sig styrkt, säger Anna Carlson som skyndsamt tillägger den praktiska förmaningen:
- Medtag näsduk!
Så jobbar vi med nyheter