Vi har våra idéer om skiljetecken. Vissa av oss vet med bestämdhet att man aldrig får sätta komma före och. Andra manar till stor återhållsamhet med tecken som ”, …, ’ ; för att vi ska slippa ”en massa flugskit” på trycksidorna. För egen del börjar jag tvångsmässigt att ta ut satsdelar så fort det dyker upp ett semikolon i en text.
Alla tycker inte att kommatecken är det viktigaste i världen. Jag minns en sen kväll när det ännu fanns både sätteri och korrektur på tidningarna. En amper korrekturläsare, som ville ändra ett kommatecken, spände ögonen i en typograf, som var motvillig och tänkte på tryckstarten. ”Vet inte du att ett komma kan innebära skillnaden mellan liv och död?” sa hon och drog sig till minnes ett klassiskt exempel: En dödsdömd väntar inför gryningen på ett brådskande svar på en nådeansökan. När det kommer är lydelsen ”Hänges, ej benådad”. Några timmar senare kommer korrigeringen ”Hänges ej, benådad”.
Skiljetecknen tycks inbjuda till anekdoter, och roliga exempel och nolltolerans mot föregivna fel gjorde en bok om interpunktion till bästsäljare i både Storbritannien och USA i början av 2000-talet: Eats, shoots & leaves av Lynne Truss. En svensk version av boken av Eva Halldinger fick titeln Komma rätt, komma fel, och komma till punkt. Originaltiteln är hämtad från den belysande men något konstruerade historien om en panda som äter en smörgås på ett kafé, tar upp en pistol och skjuter av ett skott för att sedan lämna stället. Det är nämligen vad den felaktigt kommaterade meningen innebär: äter, skjuter, sticker i väg. Rätt är däremot att en panda ”eats shoots and leaves”, äter skott och löv.
I Skiljeteckensboken av Siv Strömquist, som gavs ut i våras, är lustigheterna få. Här är det i stället saklighet som är ledordet – och med det den särskilda glädje som ligger i kunskap. Det är roligt att få veta vad en interrobang är eller hur ironitecknet används.
Retoriska frågor kan ju avslutas med både frågetecken och utropstecken: ”Självklart, eller hur?!” Alternativet är att använda interrobang, om man nu har tillgång till det tecknet (som är en hopdragning av de två så att det går upp ett vertikalt streck i frågetecknets båge). Det är en modernitet i sammanhanget, skapat av en amerikansk typograf 1962. Ironitecknet är något äldre, franskt 1800-tal, och ser ut som ett litet krumelurigt spegelvänt frågetecken. Det ska placeras före den ironiska utsagan. Låter inte det genomklokt i en värld fylld av ironier som ingen fattar?
Siv Strömquist, som är docent i nordiska språk i Uppsala, ger vid sidan av handfasta råd många historiska utblickar. I modern tid är mellanrummet mellan orden, mellanslaget, en självklarhet. Någon sådan garanti gav inte runristare och medeltida skrivare. Vilketintegjordeläsningenlättare. Men redan i den första svenska handledningen för skiljetecken, 1651, betonas att tydligheten var det viktigaste, det vill säga samma grundinställning som i dag. Däremellan, under 1800-talet och långt in på 1900-talet, framhölls grammatiken: Skiljetecknen skulle visa hur satser och meningar var uppbyggda och förhöll sig till varandra.
Hur ska det nu vara med kommatecken före och? Ja, det är alls inte förbjudet, tvärtom är det påbjudet i till exempel följande mening: ”I skafferiet hittar du bröd och smör hittar du i kylskåpet.” Där läser man ju fel utan komma före och. Och varför kan somliga inte låta bli att ta ut subjekt och predikat vid semikolon? Jo, för att tecknet kräver fullständiga satser på vardera sida och för att det är ett tecken med pretentioner som har vänner som inte tål något slarv.