Gunnar Carlsson: Konsten att applådera rätt

Jag reagerar på att åskådare allt oftare ställer sig upp och applåderar efter en teaterföreställning. Vi kan ha olika uppfattning om uppsättningen, men stående ovationer tycker jag skall sparas till speciella tillfällen. Nu verkar de bli regel.

Vill de som står och applåderar kanske visa att de tycker bättre om föreställningen än vi andra, att de förstått något som gått oss förbi?

Häromåret upplevde jag ett gräl mellan några åskådare, efter Valkyrian på Operan. Två personer på raden framför reste sig upp och applåderade våldsamt.  En åskådare bredvid klagade på att de skymde sikten och bad personerna att sätta sig ned, men de vägrade och ett gräl om föreställningens kvalitet uppstod.  Det hade kunnat bli intressant, men det spårade tyvärr ur.

Det här med applåder är förstås inget nytt men har sin historia. Redan under antiken visade åskådarna sin uppskattning av ett drama, men då genom att slå med käppar på de träbänkar de satt på, berättar Willmar Sauter, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet, när jag ringer honom.

Vid den elisabetanska teatern vet vi att det förekom ett interagerande mellan publik och scen, de åskådare som stod närmast scenen kunde komma med stickrepliker som kanske besvarades om det var en komedi.  Om Shakespeare alltid fick slutapplåder verkar lite oklart.

Willmar Sauter tycker att det är svårt att säga exakt när vårt sätt att applådera blev en vana vid teaterföreställningar.  Under franske kungen Ludvig XIV (1638–1715) vet vi i varje fall att applåder var en konvention, regeln föreskrev att ingen fick applådera före kungen.

Annars verkar det vara under 1800-talet som applåden får sin storhetstid på de offentliga teatrarna.  Då applåderas det inte bara vid aktens slut, utan gärna under pjäsens gång.

Ofta var det skådespelaren man applåderade, man gick ofta på teatern för att se en bestämd skådespelare, kunde gå tillbaka för att se om en uppsättning när det kommit en ny skådespelare i rollen, berättar Willmar Sauter. Då kunde publiken applådera efter en dramatisk dialog precis som dagens operapublik applåderar i pausen efter en aria. Applåder kunde också förekomma när en skådespelare gjorde entré.

När Dramatens nya hus invigdes 1908 undanbad man sig applåder under föreställningarna. Samma inställning visade Strindberg i sina anvisningar för Intima Teatern samma år.

Det här speglar hur fokus är på väg att förflyttas från skådespelarna till själva pjäsen.

Amerikansk publik är känd för en kort applåd och sedan hastigt lämna salongen. Vi svenskar buar ogärna, utan applåderar artigt även om vi inte är så imponerade.

Låt mig medge: när jag är förtjust stampar jag gärna i golvet. Jag anknyter här till en antik tradition.