Konståkning - en konstart
Dansen är en konst. Hur är det med konståkning på skridskor? Teddy Brunius funderar.
Foto: Ivan Sekretarev
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Hur är det med konståkning på skridskor? Kan denna verksamhet som är etablerad internationellt med ett regelsystem, räknas in bland dansens olika områden?" Professor Carter avvisade varje form av utredning av förhållandet mellan denna sport och dansens konstområde.
Sedan dess har jag funderat över detta estetiska problem, utan att riktigt komma till slutgiltiga resultat. Under den gångna påskveckan aktualiserades detta. Vädret var för dåligt för energisk trädgårdsskötsel. Som så många andra hängde jag inomhus framför televisionsapparaten och avnjöt världsmästerskapen i konståkning på skridskor i Göteborg. Evenemanget var väl organiserat. Publiken på närmare tio tusen personer var till antalet lika stor som den brukade vara på teatern i Epidauros under antiken, då skådespel uppfördes och rapsoder reciterade melodiskt homeriska dikter.
Var de här prestationerna som man fick uppleva också i hemmiljö sport eller konst? Förr i världen när jag såg Vivianne Hultén och Sonja Henie var det de akrobatiska prestationerna som uppskattades. Men sedan med televisionens framväxt från svartvitt till färg blev det främst ryssarnas koreografiska nyskapelser vi fick avnjuta. Klassisk musik, dräkter, nya figurer som dödsspiralen och mycket annat gav konståkningen ett nytt innehåll. Nu var det balett i solo och par man fick se. Detta har blivit artistisk dans med mer fart än på teaterscenerna.
Domarna har vissa normsystem att följa. Den bedömningen är obegriplig för vanliga betraktare. Lättare är det att uppskatta den konstnärliga dansen som anknyter till klassisk balett och pantomim. Den sista dagen får konståkarna visa konststycken som kan falla utanför tävlingens normsystem. Man tycker sig ana innovationer, och med min fantasi började jag grubbla över vad som kanske kan komma ingå i denna artistiska sport.
De flesta gör sina hopp och piruetter åt vänster. En enda av åkarna i Göteborg gjorde dem åt höger. Om man dansar vals brukar man ha en favoriserad rotation. Att dansa så att säga baklänges är en smula svårt. Jag skulle vilja se framtidens mästare rotera omväxlande åt båda hållen. Lite mer riskabla är mina önskemål att åkarna skulle kunna sätta skridskor på händerna och göra rotationer vertikalt omväxlande med fötter och händer på isen. Då och då har man kunnat avnjuta frivolter och saltomortaler på isen, men sådant får ju inte ingå i de slutna tävlingsprogrammen.
Under påskveckan avnjöt jag under dessa tävlingar en annan mästare, vars namn man knappt lägger märke till. Utmärkta fotografer tar in åkarna i olika bäringar och avstånd. Någonstans sitter en person med monitorer som återger fotografernas bilder. Med ett snabbt handgrepp växlas bilderna som vi avnjuter. Det måste vara en skicklig person. När Ingmar Bergman i slutskedet av ett filmskapande klippte och skarvade hop olika sekvenser av bilder hade han god tid på sig. Personen framför de olika filmbilderna som skall väljas för att gå fram till mig som glor på skärmen måste välja blixtsnabbt. Det är en mästarregissör som är verksam i televisionen. Det är ny konstart. Konståkning på skridskor är också en ny och respektabel konst som nyttjar musik, ljussättning, dräkter till en stor mångsidig konst. Televisionen och de akrobatiska konståkarna ger oss helt nya estetiska upplevelser som hör vår tid till.