Konst som motstånd mot osund nationalism
SJUNDE DAGEN. Diskussioner om nya böcker eller teateruppsättningar förekommer naturligtvis, men bildkonsten tycks ändå vara den kulturyttring som väcker de hetaste känslorna, skriver Cristina Karlstam.
Cristina Karlstam
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men uppståndelse av sådant slag är ändå betydligt vanligare när det gäller konsten. Ofta handlar det om den offentliga konst som placeras i vårt gemensamma vardagsrum, stadsmiljön. Men även utställningar kan bli föremål för livliga diskussioner och starka känsloyttringar. Och är det dessutom ekonomiska intressen inblandade kan man räkna med många höjda röster.
Just nu är det målningen Blumengarten av den tyske konstnären Emil Nolde som står på den svenska debattagendan. Noldes målning är ett av de många konstverk som ansågs "entartet" och därför beslagtogs på 30-talet av nazisterna. Ska Moderna Museet, som nu innehar målningen, förhandla med Noldes ättlingar via deras amerikanske advokat om målningens framtid, eller bör saken anses utagerad sedan familjen redan fått ersättning för sin förlust av målningen av tyska staten?
DN:s Ingela Lind menar i en krönika 11/6 att "Noldebråket är en ekonomisk härva" som Moderna Museet inte bör delta i. Det är rimligt att ge henne rätt när det framkommer att den amerikanske advokaten har egna personliga ekonomiska intressen i ärendet. Museets chef Lars Nittves förslag att målningen får stanna i museet men med ättlingarna som formella ägare låter vettigt.
Om Noldebråket får rubriker i den tyska pressen vet jag inte. Däremot har valet av konstnären Anselm Kiefer som mottagare av Tyska Bokhandelns Fredspris 2008 väckt stor uppmärksamhet. Ett bokpris till en konstnär - skulle det inte finnas tillräckligt många kompetenta och värdiga författare i Tyskland, menar kritikerna. Att Kiefer i sin starkt engagerade konst ofta använt just boken som metaforisk gestaltning tycks man inte fästa någon vikt vid. Inte heller verkar opponenterna inse hur framsynt och okonventionellt de tänkt som vågat steget över genregränserna och valt en "författare" som använder ett annat språk än det strikt verbala.
Det faktum att Kiefer i sin ungdom med en serie bild ville undersöka sitt eget förhållningssätt till den nazistiska ideologi som förpestat hans hemland gör honom än mer ifrågasatt. Dessa verk har aldrig tidigare visats offentligt i Tyskland; nu ställs de ut av en privatsamlare, nio bilder av den unge Kiefer med utsträckt högerarm i olika miljöer.
Anselm Kiefer, född 1945, har i själva verket i hela sitt konstnärskap på olika sätt och ofta med starka och monumentala fysiska uttryck analyserat och diskuterat det tyska traumat. Ändå har han inte sällan vantolkats av personer men föga känslighet för konstens specifika uttrycksformer. När har 1980 delade den tyska paviljongen i Venedigbiennalen med sin landsman konstnären Georg Baselitz fanns det till och med beskyllningar om nazivänlighet riktade mot konstnärerna.
Samma år som det delade Tyskland blev ett land genom att den förhatliga muren revs flyttade Anselm Kiefer till Frankrike. Motivering: "När det gäller återförening är någon sådan inte längre möjlig, eftersom den ena sidan blev mördad".
Det uttalandet borde vara tillräckligt för att rentvå Fredspristagaren Anselm Kiefer från okunniga och orimliga påståenden om sina avsikter. Och rendera dem som valt honom till årets Fredspristagare heder och beröm. Ungefär som valet av en brittisk, i Berlin verksam konstnär (Liam Gillick) som Tysklands representant vid nästa Venedigbiennal.
Osund nationalism i alla former kunde inte motarbetas bättre.