Konst handlar ju faktiskt om känslor

Om man ser till SOM-institutets mätningar så är det varje år fler svenskar som går på teater än som, sammantaget, besöker fotbolls- och ishockeymatcher! Visst, i statistiken ingår säkert både buskis och sängkammarfarser. Men ändå. Ser vi alltså fullsatta salonger med teaterhatare, överallt? Intressant!

Enligt min erfarenhet är de som säger att de inte gillar teater ofta personer som nästan aldrig går på teater. På samma sätt har poesihataren sällan öppnat särskilt många lyriksamlingar. Det är också vanligt att man tror att man måste läsa poesi med intellektet. Att en dikt måste ”förstås” för ett särskilt ”budskap”.

Men konst läses med känsloregistret och med samma våglängd som skapar drömmarna – de undermedvetna strömmarna. Det är ur den källan som konsten själv emanerar. Den har vi alla inom oss. Vare sig vi hatar eller älskar, har vi människor behov av att gestalta våra känslors förhållande till verkligheten. Nej, jag menar inte heller att kultur är en ”mildsint hälsokur”. Kultur är en nödvändighet, ett satans behov! Skitsvårt – och skitskönt. För övrigt finns det forskning som visar att människor mår bättre av kultur. Jag ser det inte alls som jakt på bildningsprestige och makt, utan som ett sätt att leva – och överleva.

Jag har hört både hjärnforskare och psykologer säga att ”människan är en kännande varelse som tänker, inte en tänkande varelse som känner.” Hat är väl en känsla så god som någon. Men när man läser slutklämmen i Aase Bergs artikel 9/7 får man för sig att hon faktiskt gillar teaterns utmaningar: ”Det man inte förstår är alltid en resa. Välkommen till det riktiga äventyret!”

Det låter rätt fiskpinneklokt.