Det ringde en kille och förklarade att han kommit på hur allt hängde ihop. Han var själv skräckslagen, sa han. Det gällde situationen i en afrikansk stat, med råvarukarteller och korruption. Alla var inblandade. Premiärministern och hans fru, europeiska ministrar, multinationella bolag och biståndstjänstemän.
Dystert, men inte helt osannolikt. Och killen lät normal, allmänbildad och insatt. Så sänkte han rösten:
– Ban Ki Moon är också insyltad, jag har dokument som styrker det.
Å nej, tänkte jag, inte Ban Ki Moon. Räcker det inte med att den stackars FN-chefen har revisorn Inga-Britt Ahlenius i hälarna, måste han också spela roll i en afrikansk konspirationsteori?
Problemet – eller fördelen – med konspirationsteorier är att de aldrig går att avslöja. De lever sitt eget eviga liv. En konspiration kan avslöjas och konspiratörerna kan ställas till svars. Men konspirationsteorin smiter alltid undan, och startar om.
Den dåliga polisutredningen efter mordet på Olof Palme genererade en sky av teorier och vittnen. Vad sägs om den anonyme Skelleftehamnsmannen som presenterar sig som ”resande i dammodebranschen”, att han har ”otillbörliga förhållanden” överallt och nu är livrädd för att framträda? Och när man läser om alla som talade i walkie-talkie runt mordplatsen, så får man bilden av att det kokade av konspirationer, på svenska, engelska, tyska och afrikaans, längs Sveavägen den där kalla februarikvällen.
De allvarligaste och mest segslitna konspirationsteorierna handlar om ”judarna” som gaddar ihop sig och hotar världen på olika sätt. Ibland är det ”judarna och frimurarna”. Varifrån kom dom, skräcksagorna om frimurare, som använder välgörenhet som täckmantel för slakt på små barn? Jag skulle ha frågat morfar medan tid var, han var frimurare.
Att judar och frimurare konspirerat tillsammans är en segsliten myt, särskilt i Ryssland och Östeuropa. Grunden är en av antisemitismens urkunder, Sions vises protokoll, som talar om den stora judiska världskonspirationen, där även frimurarna figurerar. En inspirationskälla för Hitler och efterkommande.
I 30-talets Polen varnade tidningarna för sammansvärjningen mellan frimurare och judar. En upphetsad katolsk debattör såg också kvinnans rösträtt och jämställdhet som en del av feminismens, judarnas och frimurarnas världsomspännande sammansvärjning. I Ryssland klumpade man ihop bolsjeviker, judar och frimurare. Man såg konspirationer överallt, inte minst i medierna, ”den larmande judepressen”.
Dessa mögliga spöken ur det förflutna är tyvärr alerta än i dag. Många blev förvånade när det framkom att Wikileaks samarbetat med en rabiat konspirationsteoretiker och förintelseförnekare som Israel Shamir. Julian Assange och hans krets duckade länge för kritiken. För en tid sedan avslöjades att Assange i samtal med engelska journalister själv vädrat tankar om den judiska konspirationen. Även tillskyndare som den australiske journalisten John Pilger stämmer in. Inte ens Pilgers gamle kompis, thrillerförfattaren John Le Carré, skulle kunna ha hittat på sådana intriger som Wikileakskretsarna tvinnar av ”neokonservativa judar” – så kallas familjen Bonnier – och ”kända högermän”– så benämns advokat Claes Borgström.
Visst kan man skratta åt det, men det löjeväckande är inte alltid roligt.