Kongenial Sjöbergtolkning

Med enkla medel byggdes magin upp. Dämpad belysning, genomtänkta övergångar och inte minst Mats Bergströms följsamt träffsäkra gitarrkomp som band ihop berättelserna. Kvällen bjöd på en varm historia om den självbiografiske figuren Bodbiträdet och dennes tankar och känslor inför Frida, paketerat i varsamma melodier och fängslande deklamationer.@3a Text:Med entusiasm och hoppande på scenen rivstartade en glad Mikael Samuelson föreställningen. Han levde sig in i människornas liv och öden; torghandeln, gummorna och båtarna i Lilla Paris, det vill säga Vänersborgs, hamn. Tonfallet, pratsjungande inslag, mimiken, gesterna och inte minst humorn blandades proffsigt med den finstämda sången. Hans röst smälte perfekt runt orden. Människomyllret fick liv. Det var helt enkelt skådespeleri av högsta märke, med en dramaturgi i total balans som kändes genuin och trovärdig.Roande scenkonstTillsammans med Birger Sjöbergs fyndiga lyrik gav Mikael Samuelsons smått galna scenkonst upphov till ständiga fniss i publiken. Han plockade en del poäng på sina stereotypa karaktärer. Frida framställdes inte precis som någon stark och medveten kvinna, utan snarast som svag, naiv och "gullig". Bodbiträdet var den obotligt naiva romantikern och drömmaren med längtan till Italien, men som fick nöja sig med trista svenska lador i stället för romans på en gondol.De stora skratten lät vänta på sig till efter paus. Först i en recitation av intermezzot Gossen med lådan, då Mikael ­Samuelson gestaltade en drömsk och föga musikintresserad pojke som av fadern tvingades till en inte helt klockren stund av övning på violinen.Skämt om manskörerMen ännu roligare i Uppsala är skämt om seriösa manskörer. Visserligen drog introduktionen av visan Basens sorg ut på tiden och man tappade tempo för första gången under den drygt två timmar långa föreställningen. Men berättelsen om bildandet av Lilla Paris manskör, Förenande sångareförbundet Brödratoner och gestaltningarna av den vemodiga basen med överdrivet mullrande röst samt den förnäma tenoren som sjöng viktigt genom näsan var helt enkelt obetalbara.Det allra mesta framfördes utantill vilket gjorde föreställningen än mer levande. Det var naturligtvis helheten, berättelsen med stort B, som var det bästa denna kväll. Ska man nämna några sånger som värmde lite extra så var den fängslande Båtfärd en bra kandidat, liksom Finge Frida rätt och Svartsjukans demon, båda med komplett, omväxlande och träffande gitarrkomp. Den dystra men vackra melodin i Dödens ö satt mitt i prick.