Koncentrerad regidebut i Dag och natt

En uttömd människa. Bara några ouppklarade saker kvar att göra. Han sätter sig i sin bil och kör runt en sista dag på den här jorden. Den här kvällen upphör hans existens. Uttömd.I passagerarsätet dyker olika personer ur hans liv upp och han får möta de avtryck han gjort på människorna runt honom. Eller är det de som format honom?Så mycket mer av handlingen ska väl inte avslöjas men mycket kan sägas om hur den berättas. Regissören Simon Staho, vars första långfilm det här är, har givit sig själv en mycket tydlig begränsning — hela filmen utspelas i bilens framsäte. På instrumentbrädan sitter två kameror, en riktad mot förarplatsen, den andra mot passageraren. Utanför rör sig omgivningarna. Dagsljuset och vädret ändras. Men kamerorna rör sig inte.Många sidor av PersbrandtPå något märkligt sätt lyckas han förvandla denna begränsning till en tillgång, ett fungerande berättargrepp som förstärker intimiteten och intensiteten. Koncentrationen hålls fast på mannen och hans dolda inre. Och mannen spelas av Mikael Persbrandt.Persbrandt måste vara glad att äntligen få gestalta något annat än fåordig polis på film. Här får han verkligen chansen att visa andra sidor. Filmen är skriven just för honom och för den långa raden av kända skådespelare som dyker upp i passagerarstolen. Genom sin uppläggning bli filmen mycket beroende på dialog. Men dialogen fungerar bättre än den brukar göra i svensk film. Kanske har Simon Stahos danska perspektiv befriat skådespelarna från deras vanliga stereotyper och type-casting.Symbol med många bottnarMen där finns också tysta stunder, som är nästan det bästa i filmen. Tid att läsa av Persbrandts ansikte och de minimala yttringarna av känslorna han har undertryckt hela sitt liv. Eller att titta ut genom sidorutorna, som blir egna små filmrutor där omgivningarna kommenterar det som händer inne i bilen.Att begränsa skådeplatsen till en bils interiör är inte bara ett trick. Bilen är ju också en symbol med många bottnar. Den är manlighet, makt, kontroll. Den är också frihet och flykt. Den är en trygg och säker plats med potential för död och förödelse. En sista tillflyktsort eller en biktstol.De två sätena formaliserar relationen mellan personerna i framsätet. Jag är förare, jag sitter på förarplatsen. Du är passagerare. Det finns en gräns mellan oss som jag kan gömma mig bakom. Jag styr. Du kanske kan få följa med.Ungefär som relationen mellan en filmregissör och hans publik.