Kompromisslös Flinck

Under sin kombinerade konsert och teaterföreställning på Skandiascenen i Uppsala visade Thorsten Flinck att han inte bara är en aktör med många skepnader, utan också en rockstjärna med en försvarlig mängd punkattityd innanför sina svarta kläder.När han andades tungt i mikrofonen fick han publiken att skärpa sina sinnen och när han tog i lät han nästan som Thåström. Till och med de visuella likheterna var slående. Thorsten har nästan samma svarta hårburr och diaboliska blick.Under Uppsalapremiären flankerades han av Conny Bloom på gitarr och Peer Besver på bas. Den tredje utannonserade kompmusikern, Bill Öhrström, dök emellertid aldrig upp. Varför fick vi inte veta.Electric Boys gamle gitarrist och frontman ingav stor respekt med sitt påhittiga och variationsrika spel. Med diverse effektboxars hjälp, och med ett rytmiskt trummande på gitarrkroppen, gjorde han sitt bästa för att kompensera bristen på en rytm- och klaviatursektion.Under de mer återhållna partierna fungerade också sättningen utmärkt, men när bandet skulle lägga i en högre växel var avsaknaden av ett tyngre musikaliskt artilleri högst påtaglig. När Thorsten Flinck larmar och gör sig till behövs det musik som också gör det.Flinck själv var kompromisslös och under de mest intensiva partierna regnade det bokstavligen saliv över den första bänkraden.Efter att ensam ha gestaltat flera karaktärer ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, möttes han av ett stormigt bifall. Pastor Gregorius, en av den svenska litteraturhistoriens mest avskyvärda gestalter, gjorde han med en sådan inlevelse att publiken fick rygga tillbaka.När han sedan tillägnade den korta enmansföreställningen till Stefan Böhm på Upsala stadsteater, skrattades det gott i salongen.- Hälsa Stadsteatern att jag kommer tillbaka! utbrast Thorsten triumfatoriskt.Självförtroendet tycks vara det sista som överger honom.