"Det är inte en dramadokumentär, det är inte heller ett drama som är baserat på en sann historia, det är ett drama som är inspirerat av en sann historia” sade regissören Daniel Lind Lagerlöf till Svenska Dagbladet under inspelningarna till Bibliotekstjuven i fjol (26/5 2010).
Och tillade: ”verkligheten låter sig ju nästan aldrig helt och hållet berättas”.
Nej, det är svårt att återge verkligheten. Men om man inte har ambitionen att göra det - ska man inte då låta den vara? Bibliotekstjuvens skapare har gjort det väl lätt för sig. De utnyttjar samtidens törst efter ”en sann historia” och använder sig av ett verkligt, spännande personöde - men bryr sig inte om att vara det troget. Det är lite som att äta kakan och ha den kvar.
I den återkommande debatten om relationen mellan verklighet och fiktion – som i fallet med Maja Lundgrens Myggor och tigrar – kan den som formar historien ofta försvara sig med att det åtminstone är hennes historia, så som hon såg saken.
Men vems historia är Bibliotekstjuven? Tja, tv-seriens skapare har helt enkelt gjort den till sin.
Det är okej, rentav en god idé att göra så i vissa sammanhang – till exempel ifråga om vitt kända händelser som ligger långt tillbaka i tiden.
Men det är betydligt mer problematiskt när det är fråga om en halvkänd, samtida historia där huvudpersonens anhöriga lever. Den som vill använda sig av en sådan berättelse kan inte helt avskriva sig ansvar.