Kul för Dramaten. Trist för Kulturhuset Stadsteatern. Och väldigt överraskande! Ungefär så såg mina, och säkert många andras, spontana reaktioner ut när nyheten om att norske Eirik Stubø utsetts till ny Dramatenchef slog ner som en bomb i teatersverige på torsdagen. Spekulationerna om vem som skulle ta över efter Marie-Louise Ekman har varit många. Uppsalas Linus Tunström lär ha varit en av kandidaterna. Lokalpatriotiskt kan jag tycka att det är skönt att det inte blev så, det hade varit en förlust för Uppsala. Men nu lär väl Tunström vara en hyfsat het kandidat till att fylla Stubøs skor. En tjänst som säkert skulle passa Tunström bra.
Själv var jag rätt så övertygad om att det skulle bli Dramatenveteranen Stefan Larsson som till sist skulle knipa den åtråvärda platsen. Han är ju sedan länge inarbetad i huset och har gjort ett stort antal fina uppsättningar på nationalscenen. Stubø fanns, som jag såg det, inte på kartan. Han utsågs ju så sent som i augusti förra året till chef för nya Kulturhuset Stadsteatern. En teater där han flitigt varit verksam som regissör de senaste åren. Rätt man på rätt plats, tänkte jag. Men det blev inget långvarigt chefskap, visade det sig alltså. Besvikelsen lär vara stor på Stadsteatern och detta kan säkert elda på den lite löjliga rivaliteten mellan huset vid Sergels torg och huset på Nybroplan.
Det går dock inte säga något annat än att det är en lysande rekrytering Dramaten har gjort. Stubø är en erfaren teaterman med chefstjänster på Rogaland Teater och Norges nationalscen Nationaltheatret på meritlistan. Han kommer alldeles säkert att göra ett utmärkt jobb. För mig har han, ända sedan han gjorde Sverigedebut med Strindbergs "Påsk" på Stockholms stadsteater 2008, blivit en av de regissörer jag följt med ökande entusiasm och intresse.
Jag hoppas innerligt att han ser till att regisserande ingår i chefsuppgifterna även på Dramaten. Hans Tjechov-uppsättningar, "Onkel Vanja" och "Körsbärsträdgården", hör till det bättre jag sett de senaste åren. Hans uppsättning av Lars Noréns "Stillheten" var ett mästerverk. Hans stil är ofta lågmält meditativ, ett slags tillståndsteater. Han skapar en intellektuell, men ändå starkt känsloladdad teater. Texten och skådespelaren står tydligt i centrum.
Med andra ord, Stubø kommer att förvalta Dramatenarvet väl.