Titeln på Nour El Refais riksturnerande föreställning En komisk depression är enligt henne en ordlek på kronisk depression. Hon skojar om att hon var tvungen att kalla den så, för att annars hade ingen orkat köpa biljetter. Jag är benägen att hävda att hon har fel på den punkten, och inte så mycket för att det numera går att göra karriär på att kokettera med psykisk ohälsa, utan för att när hon beträder de bråddjupen så gör hon det så bra.
Annars är ju El Refai mest känd som komiker, programledare och för den där sketchen där hon med dold kamera blottade könet på Kungsträdgården. I en fullsatt salong på UKK är det dock framför allt skådespelaren som lyser. Den knappt sjuttio minuter långa showen har hybridformen av stå-uppkomedi, monolog och föreläsning.
Det börjar raskt, överrepeterat och aningen introvert utan att vänta in publikens skratt när hon i inledningen drar ett skämt om att hon brukar förväxlas med sångerskan Laleh. Men i takt med att hon blir varmare på scen inträder ett lugn och med den, också publikkontakt. Visst känns många av passagen tjatiga, lite trötta och nästan som obligatoriska insparkningar av redan öppna dörrar, som till exempel när hon pratar om medelklassvenskens välmenande men obetänksamma vardagsrasism eller hur hon som sexbrottsling utgör en fara för medelålders män.
Rätt vad det är smyger hon in i en passage om sina katter, där hon utförligt och igenkännbart beskriver kattägarskapet.
Och så där går det under hela föreställningen – ett spår smygs in i föregående med tillhörande stämningsbrott, men det sker så subtilt att det blir desto mer brutalt. Kattmonologen går in i en beskrivning av när hennes mamma flyttade till Dubai för fem år sen och tonläget går till en hudnära och träffsäker beskrivning av depression och ångest. Hon försäkrar oss i publiken att vi är de enda hon kan prata om sånt här med, och jag tror henne.
Vi får hämta andan i en dissektion av Disneyprinsessor och deras svek mot alla flickebarn samt en genomgång av rolltyper för kvinnor – kvinnor med invandrarbakgrund dessutom – inom svensk teater och filmindustri. Rolltyperna är två till antal kan jag rapportera: ”den kvinnliga motspelerskan” och ”blatten”. Och på slutet blir det övergång till allvaret igen, i kanske det sårigaste jag sett på länge i den här typen av självbiografiska monologer.
Man brukar tala om katharsis som ett löfte om renande och insikt som teatern tillhandahåller. Här hänger verkligen denna rening på att Nour El Refai blottar sig igen, fast på ett själsligt sätt, vilket hon gör med den äran.