Komik och ödesmättad dramatik

Kameran sveper in över en av Venedigs broar. Där finns ett antal judiska män iförda påbjudna röda hattar. De bespottas av andra Venedigbor. Det var nämligen de som lånade ut pengar mot ränta, en hantering som de kristna inte fick befatta sig med enligt venetiansk lag. I dåtidens Venedig tillhörde judarna en avskydd och behövlig grupp och det är faktiskt från den här tiden och platsen som begreppet getto har sitt ursprung. Judarna föstes ihop i en stadsdel som låstes på nätterna. Omsorgsfullt och pedagogiskt får vi veta handlingens tidsmässiga och lokala förutsättningar via en rullande text i inledningen och det är faktiskt bra. Det finns ett antal stumfilmsversioner och tv-filminspelningar av pjäsen Köpmannen från Venedig men detta är den första talfilmsversionen för bio. Man kan fråga sig varför, men förmodligen är det för att rollfiguren Shylock ansetts knepig att gestalta, åtminstone med andra världskriget i minnet. I Shakespeares pjäs är han en karikatyr, en svart teaterbov som väl ansetts ganska fördomsfullt beskriven. Shakespeare hade troligen aldrig träffat någon människa med judisk tillhörighet, det är en rollkaraktär hämtad från den traditionella italienska litteraturen. Denne författare stal nämligen friskt ur andra berättelser till sina pjäser. Ursprungligen är pjäsen en komedi, med Shylock som en sorts clown, en gnidig gnällspik som man kan driva med, men i den här filmen tar dramat över och det tragiska i hans figur. Al Pacino gör en lysande rolltolkning med många skikt, dock med lite patosfyllt överspel ibland. Hans Shylock är både ömkansvärd och grym, men framför allt ett rov för andra intrigerande intressenter. Det sistnämnda har jag inte sett betonas så klart i någon teaterversion. Filmens emotionella kraftcentrum är mest Al Pacinos, men hans motspelare, Jeremy Irons, kommer inte långt efter. Han spelar låntagaren, den deprimerade adelsmannen Antonio med sorg i ögonen och förtvivlan i kroppen. En av världslitteraturens ljuvaste och smartaste kvinnoroller, Portia, görs här av Lynn Collins till en sorts andlig syster till Gwyneth Paltrows rollfigur Viola i Shakespeare in love. Kanske det bidrar också att Joseph Fiennes, som spelade Shakespeare då, här gör Bassanio, Portias älskade. Juden Shylocks tragik står i bjärt kontrast till de sagolika intrigflätorna runt filmens tre kärlekspar och till filmens brister hör att den vacklar mellan komeditonen och den tragiska, mer ödesmättade dramatiken. Men det är en mycket vacker film att titta på, inspelad på plats i det verkliga Venedig. Blankversreplikerna glider lätt och skådespeleriet är överlag elegant. Det kan konstateras återigen att Shakespeares dramatik är guldgruvor att ösa tolkningar ur. Denna filmatisering tillhör de mer sevärda Shakespearetolkningarna.