Kolerans härjningar i ny bok

— I det så kallade stadsdiket fanns det alltid en massa skit från djur, hantverkare och allt möjligt, säger Berndt Tallerud. Man kan bara tänka sig vad som hände i sommarvärmen.
Gödseln från diket läckte ut i stadens brunnar och spred den dödliga kolerabakterien i stadens östra delar. Det hade varit likadant med pesten på 1300-talet, den drabbade främst de fattiga, trånga och ohygieniska områdena i stadens östra delar.
— Fyrisån har alltid varit en delare mellan ont och gott. Väster om ån var det bra, öster om ån dåligt.

De rika flydde från stan
Av Uppsalas då drygt 8 000 invånare dog 514 under sommaren och hösten 1857. Våldsamma uppkastningar och diarré gjorde att den drabbade torkade ut totalt och dog oftast på mindre än ett dygn. Snickare hann inte göra kistor i den takt människor dog. Ungefär var fjärde Uppsalabo, främst studenter och de rika, flydde från staden.
— Stadskyrkogården utvidgades och en koleradel tillkom, men man hann inte begrava liken och de låg ovan jord och stank. Tänk vilken skräckkänsla det måste ha ingivit.
Likbärarna hade under den tiden farsoten härjade bättre betalt än läkarna, men trots det var det få som ville komma i närheten av de döda och de som gjorde det söp "för att stå emot". Redan före kolerans härjningar var alkoholismen utbredd i Uppsala och risken var inte obetydlig för att någon som druckit sig redlös på gatan forslades bort till kolerakyrkogården i en kista och i värsta fall begravdes levande.
Med höstregnen i september ebbade farsoten snabbt ut. Uppsala hade redan tidigare under 1800-talet drabbats av koleraepidemier, men efter farsoten 1857, som i människoliv nog var den värsta olyckan i Uppsalas historia, bestämde stadens makthavare att
åtgärder måste vidtas.
— Koleran har betytt mycket för stadens utveckling, det blev en fokus på dålig hygien, säger Berndt Tallerud. Farsoten ledde faktiskt till något positivt. Stadsdiket skottades igen och slutna avlopp och vattenledningssystem anlades på 1870-talet. Det var
revolutionerande på den tiden.
Men i många fall gick det långsamt.
— Jag kommer från en arbetarfamilj och jag minns att vi på 1940-talet fortfarande hade utedass som vi delade med alla på gården.

Fascinerades av digerdöden
Berndt Tallerud har arbetat som lärare, journalist och programledare i tv och radio i över 40 år. Han har skrivit ett tjugotal historiska böcker, många av dem medicinhistoriska. Han berättar att han har varit intresserad av farsoter sedan han var liten.
— Som många skolbarn var jag fascinerad av digerdöden, det var en slags skräckblandad lust för faran. Men det var en personlig erfarenhet också. Min familj på pappas sida drabbades av olika sjukdomar, bland annat lungsot, och jag växte upp med att pappa var rädd att jag och min syster skulle drabbas.

Pest eller kolera
Berndt Tallerud berättar att han har arbetat med sin senaste bok i cirka två år, men då har han inte skrivit varje dag. Sundhetsnämndens protokoll (den tidigare hälsovårdsmyndigheten) i landsarkivet har varit en bra källa.
Han säger att redan existerande farsoter som kan komma att utvecklas ännu mer i framtiden är HIV, ebola, eller fågelviruset.
— Epidemier kommer alltid att finnas, det är en del av livet.
Om uttrycket "pest eller kolera" säger Berndt Tallerud att koleran var mer intensiv och dödade fler under det sekel den härjade i Europa. Men han tillägger att pesten dödade fler i längden, även om det var i en långsammare takt.
— Om man dog så spelade det nog ingen roll vilken av dem det var, vilken av dem som var "värst."

Fotnot: Berndt Talleruds nyutkomna bok heter Kolera, en farsots grymma framfart i Uppsala och på den uppländska landsbygden.